Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

...och Olsson längst

Annons

Vad mer finns att säga?

Det var över redan innan det knappt hunnit börja, 17,69 redan i första hoppet som förste man i trestegsfinalen.

Ett vanvettigt spännande drama likt det som halvtimman innan, med Stefan Holm i huvudrollen, utspelat sig några hundra meter bortåt höjdhoppsmattan, var det aldrig någonsin tal om.

Och ändå fanns det en och annan som på förhand varit orolig för unge herr Olsson.

Han hade inte förlorat en tävling sedan hösten 2002 när han klev in i den gamla Olympiaborgen vid Valhallavägen i Stockholm för månaden sedan.

Han var trött, hängig, sliten i den långa och gängliga kroppen efter segern i Golden League-galan i Paris några dagar tidigare. 17,28 på hemmaplan födde tvivel.

Fyra veckor till Aten. En tillfällig svacka - eller början på en nedåtgående spiral? Nästan omgående kom svaret med 17,46 och segern i Weltklasse i Zürich.

Då sade han:

- Det var nyttigt att jag förlorade. Det enda jag har i huvudet är OS. Det är medaljen jag vill ha, men det är inte bara att hämta.

Det var det förstås inte, men ändå: ingen var i närheten av honom, vare sig i kvalet eller i finalen. Medan Stefan Holm fick lyfta sig maximalt i det snaggade håret, var Christian Olsson aldrig hotad.

Det visade han redan i första hoppet, ökade i andra och den svenska friidrottssuccén i OS var total. Tre guldhopp kom, tre stod pall. Vår tids hjältar heter Klüft, Holm och Olsson.

Marian Oprea, silvermedaljören gjorde sitt sista hopp, men nådde inte längre än sina 17,55.

Det var klart.

Olsson sträckte armarna i luften och sedan kom Tregaro med famnen. Och till sist tårarna. Olsson insvept i den svenska flaggan, sittande på banan, i full gråt. Mycket vackrare än så blir det sällan. (TT)

Henrik Skiöld/TT

TT

Mer läsning

Annons