Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kjällberg ständigt on-line

Annons

- Det är här man hör hemma och det är här släkten och så finns, konstaterar han.

Det är också där han hämtar andan inför sitt femte OS. Lars reser till Salt Lake City den femte februari och kastas nästan direkt in i hetluften med tävlingarna i de båda fartgrenarna störtlopp och super-G.

Men ledig är han inte. Telefonen ringer hela tiden och datorn är uppkopplad.

- Vi har mycket folk ute världen runt och jag måste alltid vara nåbar.

Lars beskriver sitt arbete som vilket vd-jobb som helst. Han har det yttersta ansvaret för allt från de aktivas träning och tävling över ekonomin till kontakterna med media. Totalt ingår mellan 30 och 35 personer i organisationen.

Fullt lika stort ansvar hade han inte under sin första tid i förbundet. 1974 blev han förbundets förste alpine rikstränare. För det hade han meriterat sig genom att studera på gymnastik- och idrottshögskolans alpina linje. Han stannade på sin post som rikstränare och förbundskapten i tio år.

- Det hände mycket och det var en intressant period.

Bland annat så fick han ju uppleva Ingemar Stenmarks framgångar på nära håll.

Efter ett mellanspel som vd för Granfjällsstöten och som generalagent för ett skidmärke i Sverige och Norge är han sedan drygt två år tillbaka i hetluften igen.

Men hur var det då med den egna aktiva karriären?

- Säter ligger ju inte så långt från Borlänge och det var nära till Nybrobacken där. Dessutom bodde jag några år i Stora Tuna och då var det ännu närmare till backen.

Bengt-Erik Grahn, Olle Rolén och Lasse Olsson, som körde för IFK Borlänge liksom Lars, var de stora alpina namnen på den tiden.

- Men på den tiden var det ren hobbynivå. Man gick i skolan som vanligt och på somrarna var det mycket fotboll.

Det spelade han tillsammans med Lasse Olsson i Stora Tuna.

- Jag spelade i kedjan. Man ville ju framåt, säger Lars med ett leende.

Slalom var grenen för Lars och han åkte till sig en plats i landslaget.

- Jag var med där i tre år, tror jag. Det är ju så länge sedan.

Men några större framgångar tycker inte Lars att han hade.

- Jag är väl inte nöjd med något direkt, säger han först.

- Men vi hade ett bra Borlänge-gäng och tog lag-SM två gånger. Det var stort på den tiden. Vi var uppstickare. Annars handlade det mest om Åre, Östersund och Tärnaby.

I dag handlar Lars arbete om att skapa förutsättningar för andras framgångar. Och han är optimist inför sitt femte OS:

- Vi har aldrig haft en trupp där så många haft chansen att ta medalj.

Målet är tre medaljer. Slår det in är det det bästa resultat en svensk alpin trupp nått på ett OS.

Samtidigt påpekar Lars att marginalerna är små.

- Det är ett mästerskap och då är det guld som gäller och ingen kommer att fega för att bli femma. Det betyder att många kommer att åka bort sig.

- I de alpina grenarna har man bara en serve så det gäller att ha änglavakt och tur för att lyckas.

- Ett misstag slår hårt för individen. Man kan vara bäst i världen men ändå inte komma i mål. Men det är den här idrottens karaktär.

BENGT KARLSSON

Mer läsning

Annons