Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Ideell på egen risk"

Annons

Bilsport Ludvika

Textutdraget ovan handlar om 82-årige bilsportveteranen Ragnar Larssons första beröring med vad som präglat 50 år av hans liv.

Episoden härör sig från början av 50-talet, då den bilintresserade Ragnar Larsson tänkt sig vara åskådare på en klubbtävling i bilorientering i Ludvika.

Men jämngamle Kjell Persson, som även han kom att bli en profil inom motorsporten, fick syn på Ragnar och uppmanade honom helt frankt att rycka in som funktionär.

- Jag kände Kjell lite grann så han tyckte väl att han kunde ge mig ett uppdrag.

Och går det som Ragnar tänkt ska det bli möjlighet för de som är intresserade av hans liv i motorsportens tjänst att få läsa om det i bokform.

- Ja, vi får väl se. Än är jag inte klar med allt material jag vill ha med men jag hoppas att det ska bli en memoarbok vad det lider.

"Ideell på egen risk" är bokens arbetsnamn. Förordet är klart, liksom de flesta kapitel.

- Just nu håller jag på att försöka få ihop lite bilder.

Mycket hämtar han ur egna fotoalbum, där det vimlar av både fartbilder och arrangerade bilder, som han tagit själv.

Men att ge ut en bok är inte billigt.

- Jag är nog beredd att få betala 40 000 kronor. Jag vet inte vem som skulle kunna tänka sig att hjälpa till ekonomiskt.

Det är ingen tvekan om att Ragnar har lätt att formulera sig, både i tal och skrift. Han berättar levande och använder helst talspråk.

- Jag vill skriva som folk pratar, förklarar Ragnar, som tror att han tränat upp sin förmåga att uttrycka sig under alla år som utbildare och kursledare inom bilsporten.

Det var också där han lärde sig att använda dator, vilket han haft god nytta av nu när han skriver sina memoarer.

- Jag har gjort mycket anteckningar under åren och det är dom jag stött mig på när jag skriver på datorn.

För Ragnar konstaterar att minnet sviker och att det är svårt att komma ihåg alla årtal.

-Det är tur att jag har mina anteckningar även om det fattas årtal även där.

Meritlistan över vad han gjort för bilsporten är lång och skiftande.

- Det har varit mitt liv och jag har aldrig ångrat mig. Tänk vad tråkigt om man bara stått på Asea och jobbat utan att ha något annat. Egentligen kändes det som om jag inte hade tid att arbeta, säger Ragnar och skrattar gott.

Han föddes i Telningsberg i Grangärde finnmark.

- Jag började jobba i skogen där hemma, förklarar Ragnar.

På 30-talet fick yngligen Larsson jobb hos Norlings bussbolag, som sedermera köptes upp av GDG.

- Jag var lite allt i allo och sålde bland annat biljetter på sträckan mellan Fredriksberg och Ludvika.

Det var på den tiden när bilarna var få och nästan alla åkte kollektivt.

Som 18-åring flyttade Ragnar till Ludvika och fortsatte att jobba åt Norlingsb bussbolag, som hade sitt garage och sin verkstad där Åhlénshuset står i dag.

- Jag fick rycka in på allt möjligt och det var inga ordnade tider. Det var lite tröttsamt.

1945 fick han chaufförsjobb hos lastbilscentralen och då blev arbetstiderna mer reglerade.

Bland annat var Ragnar med och körde byggnadsmaterial till det som skulle bli det hyreshus i kvarteret Hantverkaren, där han bott i 50 år.

Men ryggen tog stryk och det slutade med två diskbråcksoperationer på Ludvika lasarett.

Det var för övrigt där Ragnar träffade sin blivande fru Elly, sjuksköterska på avdelningen.

Han frisknade till men återgick aldrig till chaufförsyrket.

- Jag fick jobb på Asea i januari 1950 och där blev jag kvar fram till pensionen 1986.

Sedan den gången då Kjell Persson fick Ragnar att hoppa in som funktionär har nästan hela hans tillvaro handlat om bilsport.

Hans förstående hustru Elly fungerade i många år som telefonist och sekreterare där hemma på Gamla Bangatan.

- Ja, hon fick stå ut med mycket, skrockar Ragnar.

Förutom en egen karriär inom bilorienteringen, som han själv kallar "den fattiges sport", har Ragnar haft uppdrag i mängd.

Han var bland annat med och introducerade folkrace, som grenansvarig, banbesiktare och utbildare.

- Folkrace kom till Sverige i början på 80-talet. Då hade Stock-car funnits länge men nu ville man ha en snällare variant med mer ordnade regler.

Bristen på banor var ett problem och Ragnar berättar om den första tävlingen i Ludvika, som gick på Asea-gärdet:

- Många ville se den nya sporten och jag tror det kom 3 000 åskådare. Men det var med nöd och näppe vi kunde köra. Det var vårvinter och snön rann bort under veckan före.

- Banchefen Jan Busk (åkare) hade samlat snöberg inne på Asea-området och med hjälp av lastmaskiner och bilar körde vi ut snön på tävlingsområdet dagen innan.

På tävlingsdagen lyste en strålande sol och den stora publiken trivdes i vårvärmen.

"Man ska ha tur som en tokig, var en kommentar. Men det är inte dumt att ha duktiga medarbetare", konstaterar Ragnar, när han skriver om folkracepremiären.

Efter många försök och förkastade förslag från Ludvika kommuns sida fick Ludvika MS så småningom sin egen folkracebana på det gamla dynamitfabriksområdet i Grängesberg.

I rally var Ragnar många år tävlingsledare och domare, dessutom entusiastisk åskådare.

Han beklagar rallysportens utveckling:

- Det är ekonomiskt vansinne att bilfabrikanterna får bestämma så mycket.

Ragnar Larsson är också kritisk till det allt mer utbredda förekomsten av noter (vägbeskrivningar) och de många bilklasserna.

När han nu summerar och minns tillbaka i "Ideell på egen risk" konstaterar Ragnar Larsson bland annat i sitt förord:

"Topparnas ekonomiska tillväxt har tilltagit medan den aktives del av kakan, vare sig han är tävlande eller funktionär, har försvunnit. Det vore bättre att satsa på de enklare grenarna, där folk i gemen vill göra en insats utan att satsa skjortan".

TORBJÖRN SVENSSON

Mer läsning

Annons