Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En hjälte i det tysta

Annons

ELDSJÄL | Rolf höglund

Han granskar dem. Kikar på de små nitarna i olika vinklar. Vrider och vänder, bedömer om det ser rätt ut.

Nästan en och en halv timme innan a-lagets träning börjar, står Rolf Höglund och nitar fast skridskoskenor. Han gör det lugnt och tålmodigt, såsom han gjort sedan början av 80-talet. Sedan slipar han dem och det ser väldigt lätt ut. Det är klart att det är, om man är van och kan det.

- Spelarna sätter klädnypor i dem om de vill ha skridskorna slipade. Men ibland glömmer de och sedan kommer de plötsligt på att de nog vill ha dem slipade ändå. Och om någon tappat bort något, kommer de till mig, även om de har haft grejen sist.

Han inspekterar de två översedda paren, putsar dem lite, ser till att de är tipptopp.

Omklädningsrummet luktar svett och gamla hockeyskydd, ett starkt ljus flödar över upphängda utrustningar och Magnus Uggla sjunger om värsta grymma tjejen.

Några av spelarna har redan kommit och det dröjer inte länge förrän Rolf får frågan han redan förutsett.

- Roffe, har du slipat skridskor? Du ska inte göra det igen?

Rolf ler, ett stillsamt lite skyggt leende.

- Vad var det jag sa?

Och medan spelarna strömmar in forsar frågorna fram, till lagpappan som besitter svaren.

- Roffe, funkar torktumlaren? Roffe, är kläderna som ligger på tvättmaskinen rena? Roffe, fixar du det här?

I omklädningsrummet sitter handskrivna lappar på åtminstone tre ställen. På alla står samma budskap. "Häng upp träningströjor. Håll rent på bänkarna".

Men det är en kamp Rolf för länge sedan gett upp.

- Jag har tjatat så in i..., men nu har jag tröttnat. Nu får de ha det så här, säger han och ser sig omkring bland benskydd, damasker, klubbor och stora trunkar.

Han verkar vara långt från säker att hans ideella arbete verkligen uppskattas. Belöningen består mycket i det sociala; han är sjukpensionär och ser det som en del av en välbehövd gemenskap.

Men ibland blir kritiken för sträv, för onyanserad och för omotiverad.

- Här i rummet får jag väldigt sällan, i uttalade ord, beröm.

Han tittar ner i golvet en stund, men vänder upp blicken igen.

- Men det är bra grabbar, det är inget fel på dem. De är nog bara slarviga i största allmänhet.

I ett hörn står spelarna Håkan Nyström, Joakim Blomqvist och Per Fredriksson. Det märks tydligt att de visst uppskattar Rolfs arbete, även om de nu är dåliga på att tala om det för honom.

- Han är allt i allo, säger Per.

- Ja, han pular och styr upp rätt mycket, fortsätter Joakim.

- Utan Roffe hade det här inte gått vägen. Han får åka hit tidigare för att fixa - det är nästan som hans jobb, sammanfattar Håkan.

I dörröppningen på andra sidan kommer tränaren Peter Strand in, med en vit damask i handen. Han saknar den andra.

- Du Roffe, har du sett en vit damask?

Rolf flinar igen.

- Vad var det jag sa?

När grabbarna försvunnit ut ur baracken som omklädningsrummet ligger i och in hallen, skyndar Rolf efter med fyllda vattenflaskor. Sedan får han ta igen sig lite, titta på träningen. Han tror att han har överlägset mest närvarotimmar i gänget, till och med dagar när det inte är träning eller match åker han dit.

- Jag vågar inte tänka på hur mycket bensinpengar som gått åt. Jag lägger ner oerhört mycket tid.

Ibland är det motigt, som när han får sura kommentarer, när han känner att vad han än gör räcker det inte för att alla ska vara nöjda. Tankarna på att sluta har funnits där många gånger.

- Men när hösten kommer och det blir mörkt, då finns det där igen. Och det är faktiskt ganska roligt. För det mesta.

ANDREAS EMANUELSSON

Mer läsning

Annons