Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den ende som gick fri

Annons

Lite i skymundan gjorde Dala-Järnasonen Jonny Danielsson, som tävlade för Kvarnsveden, en jätteinsats i OS 1988.

Han tog sig förbi såväl försök som semifinal - och slutade sedan, på OS:ets allra sista dag, den 1 oktober, tia i finalen på 5 000 meter.

- Jag hade tur i lottningen och det blev lopp som passade mig. Jag var rätt så spänd inför finalen, ovan att springa inför så mycket folk som var på arenan i och med att det var nästan det sista som hände, säger Jonny.

- Någonstans i bakhuvudet kände jag väl också, även om jag inte ville erkänna det, att jag nått lite av målet, tyvärr. Det grämer mig att jag inte försökte lite mer i finalen, gick med lite bättre, satsade mer på ett kort. Jag hade ju inget att förlora. Nu blev det mer att jag plockade någon där bak i stället för att låta det bära eller brista.

Men ett OS är så mycket mer än att bara tävla själv.

Det vet Jonny Danielsson.

- Det är speciellt eftersom man träffar så mycket andra människor än vanligt. Vi var bara nio-tio i friidrottstruppen, men man blir som en enda stor trupp. Det är en brokig samling, både inom svenska truppen och totalt sett. Och när det var så väldigt koncentrerat som det var, en stadsdel var hela OS-byn, och man ser tunna rumänska gymnaster sitta vid ett bord, och så stora kulstötare och tyngdlyftare vid bordet bredvid... Det är sådant man minns bäst, säger han.

- Sedan var det lite tråkigt att jag inte hann se så mycket tävlingar själv. Vi i friidrottslandslaget åkte sent hemifrån och låg först i Japan. Invigningen såg jag på tv hemma i Sverige och så missade jag 100-metersfinalen, det grämer mig lite. Men jag fick ju uppleva efterdyningarna...

Under natten och morgonen den 27 september spreds nyheten att kanadensaren Ben Johnson fuskat sig till guldmedaljen och världsrekordet på 100 meter.

- Det var det första jag upplevde i Söul. Arne Ljungqvist var med i IOK:s dopningskommission redan då, så vi i svenska truppen fick reda på det väldigt tidigt. Eftersom allt fokus inför OS var på 100 meter så fick det ett enormt genomslag. Det snackades inte om någonting annat under ett par dagar, säger Jonny Danielsson.

- Det kändes som luften gick ur hela OS lite. I och med en sådan här grej kommer ju även spekulationerna igång. Hur många andra är det? Vem mer? Sådana frågor blir det alltid. Bland annat Sven Nylander blev illa åtgången. Han blev sjuk och kunde inte ställa upp på 400 meter häck och det blev det snack om. Det är det som är det otäcka, skuggorna kan falla hur som helst.

För Jonny Danielsson handlade det dock om att släppa dopningstankarna och fokusera på det han själv skulle göra.

Och han fick stöttning - från hemmaplan.

- Det var lite speciellt, vi var två från Dala-Järna i Söul. Jag och Bengt Nilsson (reservmålvakt i fotboll) blev Dala-Järnas två första sommarolympier. Eftersom fotbollslaget reste runt i hela Korea så träffades vi inte förrän de hade blivit utslagna. Men han var och tittade på 5 000 metersfinalen, berättar Jonny.

Han hade tänkt att förbättra tiondeplatsen i Barcelona 1992.

Men det OS:et blev ett antiklimax för Jonny Danielsson - utslagen i försöken - och början på slutet på en karriär kantad av skador.

- För mig var -88 störst. Jag hade inte hållt på så länge då och allt var väldigt stort. Och så gick det ju bäst idrottsligt där också, säger Jonny.

Du blev aldrig dopningsmisstänkt själv?

- Nej, jag klarade mig. Det var någon som skrev efteråt att de enda som gick helt fria från misstankar var Evy Palm (maratonlöpare) och jag...

MARKUS JOSEFSSON

Mer läsning

Annons