Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

BERGMAN - varje lördag Vilken väg väljer hon?

Annons

Höjdhopparen Staffan Strand, som ibland kallades Piff, eller om det nu var Puff, eftersom han hängde en del med Stefan Holm och hela tiden sa begripliga obegripligheter, gick i söndags ut med att han inte kommer att tävla den närmaste tiden. Hans resultat har nämligen varit i princip osynliga och att harva omkring med 2,20-hopp i bagaget gör ingen människa, framför allt inte Staffan Strand, lycklig.

När Strand är tillbaka igen vet ingen, han själv tror /hoppas att han redan i slutet av juni kan börja tävla igen, när han hittat "rätt igen med hoppningen från full ansats", som han skrev på sin hemsida.

Men med idrotten vet man aldrig. Det ibland fullständigt självklara kan på blott ett ögonblick bli oförklarligt. Kanske är det därför vi älskar den.

Vi fick en gång lära oss att stora flickor inte gråter, men det stämmer inte. Stora flickor - och för den delen också stora pojkar - gråter.

Svenskt damstavhopps framtid gråter.

Kirsten Belin, Kvarnsvedens GoIF, slutar tävla på obestämd tid.

Kraven, både från henne själv och från folk utifrån, oss journalister och andra, har tillsammans med uteblivna resultat blivit för mycket för henne. Det är så illa att hon inte vill ställa upp på inervjuer för att förklara vad som gör så ont, så ont.

Hennes tränare Ulrik Mattisson säger att det kan ta tid för henne att komma tillbaka, att hon måste hitta sig själv och fundera över sin morgondag.

Att hon måste tänka på det viset är... otäckt. Kirsten Belin har ju hela karriären framför sig. Som jag ser det, var det inte till Aten-OS i augusti som hon skulle vara bland de bästa, utan till OS 2008.

Nu kan det för hennes del vara så illa att allt är slut.

Sätt dig in i situationen. Tänk dig att inte klara av att prestera vad du tidigare gjort, för att det du håller på med tar på din kraft, såväl mentalt som fysiskt, så till den milda grad att den förstör dina förutsättningar.

Det är i den sitsen Kirsten Belin är i dag.

Den nya, kortare ansatsen har gett henne problem. Vid utepremiären i Saulheim i Tyskland hoppade hon 3,90 och i tävlingen efter, i spanska Sevilla, klarade hon inte ingångshöjden (fyra meter). OS-kvalgränsen, satt till 4,55, har hon alltså varit långt, långt ifrån. Och med låga höjder nås inga höga höjder.

Det vore dumdristigt att skriva vad Kirsten Belin bör göra för att komma tillbaka. Den saken bör hon svara på själv.

Individuella idrotter och individuella idrottare (på toppnivå) lever med helt andra förutsättningar än vad dem som tävlar i lagidrotter gör. Fungerar det inte för den individuelle, står den ensam, kanske inte med skammen, men med funderingarna och känslan av press. I ett lag, i ett kollektiv, har du alltid nån att luta dig mot, som i ett folkhem i miniatyr: går det taskigt, täcker - förhoppningsvis - nån annan upp för dig.

Man bör tänka på det.

Det finns alltid två vägar att gå. Antingen ger man upp eller kämpar emot. Båda valen är lika svåra.

Vad Kirsten Belin bestämmer sig för vet jag inte, tyvärr.

Mer läsning

Annons