Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Svensson, Våmhus

/

Läraren Erik Svensson avled den 1 december 2017

Annons

Erik Svensson har lämnat bestående intryck i Våmhus på många sätt. Det kunde man inte tro i början, för det blev en fadäs som han har skrattat gott åt resten av livet. Han var i arbete på föräldrarnas gård i Hälsingland när det kom ett telefonsamtal från Våmhus. Var är den nya läraren? Det var upprop redan på lördagen och han trodde att det skulle vara måndagen därpå. Det var bara att packa ihop alla pinaler och ge sig av. Skolstyrelsens ordförande hade visst fått hålla i uppropet själv och på måndag morgon var Erik på plats i Landahlsskolan och blev inneboende hos gamla läraren Gustaf Landahl och hans fru. Det var en B2 skolform, med 3 klasser som skulle undervisas samtidigt.

Då centralskolan blev klar fick han bo hos Kans Elsa Larsson, som blev en kär vän för livet. Han hade en normalstor klass och undervisade i träslöjd dessutom. Han blev genast engagerad i livet i Våmhus bland annat som engelsklärare på kvällskurser. Några av eleverna planerade att emigrera till USA. Att han tänkte ta sabbatsår och resa själv var ingen som visste. Det är på det viset som han kom in i mitt liv. Vi gick på North Park College i Chicago och hade flera kurser gemensamt, bland annat konst.

Hans sabbatsår blev två på grund av att vi sällskapade men sedan återkom han till arbetet i skolan i Våmhus. Vi var åtskilda i ett år men sedan hade jag ansökt till Konstfack i Stockholm, så jag kom efter. Ett svepskäl kanske, för jag hoppade av konstutbildningen och vi gifte oss i februari 1957. Nu hade Landahlsskolan blivit lärarbostäder och där huserade vi i en tvåa.

Erik hade fortfarande kvällskurser och hade hand om föreläsningsföreningen. Det gjorde att vi fick många intressanta bekantskaper. Det fanns inget logi i Våmhus utan föreläsarna bodde ofta över hos oss på en enkel tältsäng. Vårt första barn, en pojke, föddes i jan. 1958 och han sjöngs till sömns av vissångerskan Saga Sjöberg, en av föreläsarna.

Ganska snart tänkte vi att det skulle finnas aktiviteter för ungdomar i byn och därför startade vi Fritidsklubben. Den gick ut på att slöjda, flickorna hos mig och pojkarna hos Erik i skolslöjdsalen. Dessutom fick ungdomarna lära sig föreningsteknik. Vi ordnade en julbasar med Lucia och auktionerade ut ungdomarnas alster. Föräldrar bjöd generöst och det blev en kassa som gjorde det möjligt att resa. Ibland var det utflykter i närheten, till fäbodar, skidbackar och annat, men det blev även resor till Kiel, London, m.m. Ungdomarna var med bl. a. att rensa upp sandstranden som blev Våmåbadet. Det gällde även att ta samhällsansvar. Det var fina ungdomar!

Under våra första år i Våmhus fick vi köpa en tomt i Bönsabergs fäbod och fick underbara vänner bland kullorna där, och konstnärerna Arvid Mårten och David Mohed.

Tillsammans med Britta Ambrossiusson och några bybor resonerade vi att det var synd att man inte visade de gamla hantverken, korgmakeri och hårarbete medan det fortfarande fanns utövare. Sagt och gjort- Lissolbacken kom till stånd. Erik kände väl korgmakarna i Bäck, Indor och Heden och gjorde korguppköp till verksamheten varje vår och sommar. I början var det bara tre hårkullor och tre korgmakare som ställde upp men så småningom blev det fler. Våra duktiga ungdomar från den nedlagda fritidsklubben blev ofta engagerade i verksamheten. Andra sommaren kom Erik på den ljusa idén att man skulle låta korgmakarna tävla i vem som kunde pricka ett givet mått. Den återkommer varje år i juli på Gammelgården. Det ordnades också barnens dag med uppträdanden av barnen. Fruar i bygden skötte serveringen. Lissolbacken var ett landmärke i Våmhus under 15 år tills Våmhus Hembygdsförening fick en egen gård och kunde ta över verksamheten.

Under tiden hade vi låtit bygga ett eget hus i timmer i backen ovanför det som blev ålderdomshemmet. Det var våmhuskarlar som timrade. Vid det laget hade vi tre barn, sonen, två döttrar och fjärde barnet på väg.

När minstingen var 3 år kom Erik på idén att ett barnfolkdanslag skulle vara ett bra inslag på midsommarfirandet på Lissolbacken. Vännen Ingemar Borbos blev Eriks kompanjon i verksamheten och Våmhus barnfolkdanslag kom till. Första uppträdandet på borta plan var i Furuvik och jag minns hur glatt Rune Lindström skrattade och applåderade de små dansarna. Vår dotter Elisabet vägrade dansa med någon annan än sin pappa, men sen blev Erik Andersson hennes ständiga kavaljer.

Aktiviteter var många. Erik blev center politiker och medverkade i Våmhus sockens politiska liv och även i Mora när Våmhus blev en del av Mora kommun. I flera år ledde han Vi Unga, Centerns ungdoms klubb. Han startade Våmhus schack klubb tillsammans med Rune Ohlsson, vår närmaste granne. Han skrev artiklar till Mora Tidning och Dalabygden och gjorde reportage i lokalradio. Under 21 år var han ordförande i Ovansiljans skolförening.

Även de gamla skulle få något att roa sig med. Tillsammans med prästen Stig Sundelin startades Våmhus Pensionärsförening. De var inte fler i starten än att vi kunde bjuda på julkalas hemma i huset i Limbäck. Erik och Stig var långt ifrån pensionärsålder men de blev ändå ordförande och sekreterare om jag minns rätt. Pensionärerna tog också ett intresse och ansvar för att dokumentera våmhushistoria. De sorterade och identifierade gamla fotografier som fanns och snart startade man tidskriften Wåmus´n som kom ut i flera ex första året men sedan bara en gång om år. Erik var med i redaktionen och skrev ingressen varje år tills han insjuknade för tre år sedan.

När Erik blev pensionär på riktigt kunde han ägna sig mera åt korgmakeri, som han lärt sig som hobby. Vi saknade kontakterna från Lissolbacken så vi sålde huset och flyttade till Myran. Där startade vi Myrans hemslöjd, som Erik drev ensamt tills jag också blev pensionär. Gammelgården var bara öppen sommartid och det kom ofta turister som ville veta mera om de gamla hantverken även vid andra tider på året. Vi kunde fylla det tomrummet med våra egna alster och även andras korgar och Eriks berättartalang. Kunder frågar ofta efter den gamla mannen som brukar sitta på korgbänken och berätta. Han höll också den första kursen i korgmakeri för unga i vår stuga i Vidbäcken.

Vi startade också B-VIS tillsammans med andra företagare i Bonäs och Våmhus. Föreningen drog många ekonomiska fördelar till bygden.

Detta blev en lång historia, men hans liv kom att räcka i 95 år och mycket hann han med. De sista tre åren blev inte så roliga för honom då han inte längre kunde vara i verksamhet, inte skriva, berätta eller läsa, det som hade varit hela hans tillvaro tidigare.

Han har lämnat ett gott arv till Våmhus, för många av hans projekt pågår ännu.

Joanna Svensson

Mer läsning

Annons