Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ynkedom Olofsson

Annons

EMU-frågan fjärmar fyrklöverpartiet från såväl övriga borgerliga partier som socialdemokratin. Båda kategorierna utgör centerns hävdvunna samarbetspartners.

I Almedalen igår inledde Maud Olofsson en extra hård attack mot moderaterna - som hon samtidigt helst av allt vill bilda regering med.

Socialdemokraters, moderaters, folkpartisters och kristdemokraters välregisserade samverkan i EMU-frågan är en uppenbar stötesten för centern, som i egenskap av borgerligt parti inte trivs alltför väl i vänsterpartiets och miljöpartiets nej-gemenskap.

Emellanåt får Maud Olofsson infallet att framställa sig och sitt parti som "borgerligast av de borgerliga". Det sker genom överbetoning av regeringsfrågan, där partiet vill gå i spetsen för en kampanj, som i nästa val vräker regeringen Persson ur sadeln och ger landet en regering av idel borgerliga partier.

Då dessa partier samtidigt råkar vara centerns huvudfiender i EMU-striden, får Olofssons utfästelser lätt karaktären av motstridiga budskap.

Olofssons maningar möts med kallsinne av hennes tilltänkta regeringspartners. Moderater, liberaler och kristdemokrater har insett omöjligheten i att försöka vräka regeringen Persson och samtidigt helhjärtat tillsammans med vräkningsobjektet kämpa för en ja-seger i höstens folkomröstning.

Allt har sin tid, säger Skriften.

I Almedalen i går beskärmade sig centerledaren särskilt över att blivande moderatledaren Fredrik Reinfeldt ställt sig positiv till en höjning av budgetens överskottsmål med en halv procentenhet till 2,5 procent.

Moderaterna, som tidigare varit emot en sådan höjning, har ändrat ståndpunkt, då detta är priset för LO:s önskvärda stöd till ja-sidan inför folkomröstningen. Därav drar åtminstone vi slutsatsen att Reinfeldt är en realpolitiskt klokt tänkande karl och ingen enkelspårig politisk testuggare. I politiken måste man alltid skilja på viktigt och för tillfället mindre viktigt.

Till centerns och övriga nej-partiers förskräckelse har ja-partiernas front visat sig förvånansvärt hållbar. Strikt borgfred råder mellan borgare och sossar. Åtminstone fram till den 14 september. Vad som därefter sker vete blott gudarna, om ens de.

En möjlighet - eller risk - är att centern, vänsterpartiet och miljöpartiet oavsiktligt permanentas i sitt nuvarande nej-beteende och allt mer antar karaktären av missnöjespartier. Vilket ingalunda behöver innebära tillbakagång för deras del. De kan tvärtom mycket väl skörda avsevärda opinionsframgångar. Nej-sägarna samt kategorin "allmänt missnöjda väljares skara" är en stor grupp att exploatera.

Däremot kanske centern får allt svårare framöver att leva upp till sin gamla flexibla roll som koalitionspartner än till socialdemokratin, än till moderater, liberaler och kristdemokrater.

Maud Olofsson förbereder - säkert oavsiktligt - sitt parti för en steril och ständig oppositionsroll tillsammans med miljöpartister och vänsterpartister.

En ja-seger i september kan i allra bästa fall öppna vägen för helt nya samarbetskombinationer över blockgränsen om det nuvarande samförståndet överlever valdagen.

De positiva krafternas front.

Mer läsning

Annons