Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Upplös moderaterna!

Annons

Många har svårt att förlika sig med att det inte är fem partier i riksdagen - det var ju sådan fin ordning och reda i politiken i decennier. Visserligen lägger socialdemokratins dominans och maktspel en våt filt över svenskt politiskt liv, men alldeles dött har det ändå inte varit det senaste decenniet. Partier har uppstått, upphört och åkt ur riksdagen. Stora och plötsliga tyngdförskjutningar inom blocken har varit legio i de senaste valen.

Mp:s språkrör är i uppenbar otakt med sin medlemskår. Rören kördes över i frågan om mp också fortsättningsvis ska kräva ett svenskt EU-utträde. Det är uppenbart att språkrören vill s-anpassa mp:s utrikespolitik och ekonomiska politik (tillväxt kanske är en bra grej?) för att få ministerposter.

Ur s perspektiv i är sonderingarna naturliga. Mp deltog ju i en diskussion om en alternativ blå-grön minoritetsregering efter 2002 års val och värnar småföretagen i enskilda sakpolitiska frågor på ett sätt som är svårsmält för s. En s-mp regering kan troligen lugnt gå till riksdagen med sina förslag, trots att den inte heller skulle få egen majoritet. V måste nämligen rösta med borgerligheten för att fälla förslagen - lika troligt som snögubbar i helvetet.

Partierna har kucklat på Bommersvik om saken. Men en regering tar kollektiva beslut. Det är svårt att se mp-ministrar sluta upp bakom en tillväxtagenda och bakom ett aktivt svenskt EU-medlemskap.

Men samtalen oroar starkt Dala-Demokratens ledarredaktion, officiellt socialdemokratisk men i varenda sakpolitisk fråga i praktiken vänsterpartistisk, och DD kräver mycket riktigt att också v ska in i regeringen. Det gör inte v. Partiledaren Lars Ohly sågade Bommersvik-kucklandet i veckan och sade med darr på stämman att v minsann inte som mp sätter "positioner före innehåll".

Den borgerliga planhalvan är sanner- ligen inte heller utan turbulens, även om den sakpolitiska spännvidden naturligtvis är betydligt mindre där än i regerings- underlaget.

Fp:s Lars Leijonborg, starkt kritiserad av delar av sitt fotfolk för populism och maktspel, har lanserat tanken på borgerliga fusioner, och m:s Fredrik Reinfeldt svarade syrligt att det står fp fritt att fatta beslut om sin upplösning när som helst. Men låt oss dväljas en tid vid just formeringsfrågan - hur borgerligheten ställer upp sina styrkor, för erfarenheterna förskräcker.

Hur många borgerliga partier behövs det egentligen för att åsiktsinriktningarna till höger om socialdemokratin ska vara täckta? Den här ledarredaktionen får det till två och nu kommer förklaringen till den hårresande rubriken!

Centern har under Maud Olofsson gjort en glädjande men ganska överraskande liberal gir. Underlaget för fp:s väljarskara är också i grunden klassiskt socialliberalt. En betydande marknadsliberal falang finns också i moderaterna. Men i moderaterna finns också en tongivande socialkonservativ gruppering, med åsikter som ligger nära kd:s kärnväljare.

C och fp kan alltså ograverade lämpligen gå upp i ett nytt socialliberalt parti, medan ett intakt kd kan gå upp i ett nytt socialkonservativt. Men moderaterna måste upplösas och delas i två delar, hänförliga de två olika, nybildade partierna.

Debatten kan antagligen bli ganska tuff mellan dessa nya partier (som någon kompetent reklambyrå förstås måste hitta nya klatchiga namn på). Man måste minnas att för renläriga liberaler är konservatism en lika stor styggelse som socialism. Men det verkligt konservativa partiet i svensk politik är ju sedan länge s, så några farhågor för den borgerliga enigheten skulle det inte finnas.

Tror vi att det blir så? Naturligtvis inte ett ögonblick. Partistrukturerna är sega, lojaliteterna bland dem som arbetar ideellt och håller de gamla partierna under armarna är (alltför) djupa.

Men en bra rubrik var det i alla fall.

Mer läsning

Annons