Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Störda våldsverkare

Annons

Det kan vara slumpen, som låtit ett antal vansinnesdåd inträffa under en ganska kort tidsrymd, vilket föranlett den just nu vitt spridda uppfattningen, att psykiatrireformen måste rivas upp och mentalpatienterna åter buras in på slutna anstalter. Mer tid måste till för säker bedömning.

Den stora psykiatrireformen innebar att tidigare hopplösa mentalfall med lämplig medicinering kunde leva ganska normala liv utanför anstalterna. I många fall sköta ett arbete. Allt detta innebar så stora framsteg och fördelar för såväl samhälle som patienter att man måste akta sig för att nu plötsligt - efter ett begränsat antal djupt tragiska våldsdåd utförda av psykiskt störda personer - kategoriskt förkasta hela reformen. För att tillgripa ett mycket slitet uttryck - man riskerar att kasta ut barnet med badvattnet.

En besläktad fråga är hur permissionerna från sluten psykiatrisk vård hanteras. Permissionen är ju en del av själva vården. Patienten ska anpassas till ett liv i frihet. Samtidigt är samhället självklart skyldigt att skydda medborgarna mot fysiskt farliga personer. Dessa två viktiga målsättningar kan kollidera.

Tvärt emot vad många tror, skärptes för några år sedan reglerna för rättspsykiatrisk vård, varvid skyddsaspekten stärktes. Länsrätten beslutar numera om frigivning. En åklagare skall då yttra sig om farligheten. I det tidigare systemet med utskrivningsnämnder hade läkarnas bedömning större tyngd än i dag.

Att en mentalpatient är färdigbehandlad innebär inte nödvändigtvis att vederbörande är frisk, utan snarare att psykvården inte kan göra mycket mer i fallet. Vad gör man då, om patienten fortfarande anses farlig?

Enligt vissa bedömningar finns i Sverige ett 20-tal fysiskt farliga, psykiatriskt färdigbehandlade personer, som måste hållas inlåsta så att medborgarna skyddas. Det rör sig då inte längre om vård utan om långtidsförvaring.

Läget blir inte lindrigare av det faktum att kronisk platsbrist råder inom den slutna psykvårdens institutioner.

Rikspolischefen Sten Heckscher har föreslagit att fängelsedömda, farliga, störda personer inte skall belasta psykvårdens institutioner utan erhålla adekvat psykiatrisk vård i fängelset. Den dag de anses färdigbehandlade, skall de avtjäna hela fängelsestraffet. Tiden, då de erhållit psykiatrisk vård i fängelset skall således inte räknas in i själva strafftiden.

Sten Heckschers förslag kan möjligen ses som en praktisk lösning på långtidsförvaringens svåra juridiska problem, men suddar på ett betänkligt sätt ut gränserna mellan vård och straff, sjukt och friskt. En gammal, västerländsk humanistisk regel säger att mentalsjuka människor inte ska straffas utan vårdas. Heckschers förslag väckte viss uppmärksamhet när det kom, men har på senare år föga hörts av.

På regeringens uppdrag utreder Anders Milton problemen kring de psykiskt sjukas situation. Han understryker särskilt vikten av att kommuner och landsting verkligen följer upp utsläppta mentalpatienter, så att dessa inte lämnas vind för våg, avbryter medicineringen och/eller går ner sig på sprit och droger. Faktum är att åtminstone ett par av de våldsverkare, som figurerat i senaste årets hemska tilldragelser, faktiskt hört av sig självmant till akut psykvård men avvisats på grund av resursbrist.

Förmodligen är det absolut nödvändigt med ytterligare satsningar på psykvården i Sverige. Den värdefulla psykiatrireformen medgav trots allt i praktiken inte riktigt de stora besparingar, som först föreföll möjliga.

Det får inte bli fler vansinnesdåd. Inte heller fler utskrivna och därpå övergivna mentalpatienter som hamnar i en ond spiral av droger, sprit och våld.

Mer läsning

Annons