Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Redan de gamla grekerna...

Annons

Miljontals människor har demonstrerat och fortsätter att demonstrerar mot ett krig mot Irak. Samtidigt fanns många argument - inte minst från exilirakier - för ett krig som medel att störta den nuvarande regimen.

Appeller mot krig och mot tyranni har funnits i alla tider och klassiska är ju de under antiken i det gamla Grekland: Aristofanes skrev Lysistrate, som berättar om kvinnornas listiga uppror mot de krigande männen. För att sätta stopp för de långvariga striderna mellan Athen och Sparta genomförde de en total kärleksstrejk. Aristofanes var farsens mästare och hans pjäs rymmer obetalbar komik - ett humorns vapen mot krig. Sofokles i sitt drama Antigone använder tragedins medel. Han visar en enskild människa, Antigone, som protesterar mot despoten och härskaren Kreon.

Efter ett inbördeskrig då hennes två bröder stred mot varandra och dödades i envig utfärdade denne befallningen att endast den ena skulle få begravas - och detta trots att de båda var lika medskyldiga till stridigheterna. Antigone trotsar honom och när hon kastar jord över sin bror döms hon till döden.

Dialogen mellan Antigone och Kreon rymmer högaktuellt stoff:

Antigone: Med envåldsmakten följer mången fördel. Härskaren gör och säger vad han vill.

Kreon: Bland Kadmos folk du ensam tycker så.

Antigone: Nej alla, fast de smickrar dig med munnen.

I dialogen mellan Kreon och sonen Haimon, som är Antigones fästman, heter det:

Kreon: Vem angår statens ledning utom mig?

Haimon: Det land som tillhör en är ingen stat.

Kreon: Anses en stat ej ägas av monarkin?

Haimon: Ett ökenland styr du förträffligt ensam.

Antigone tycks alltid vara aktuell. Jean Anouilh skrev en modern version under andra världskriget. Bertolt Brecht - ett antal år senare - försåg sin bearbetning av dramat med ett förspel, som han förlade till Berlin 1945. Dramaten hade för någon vecka sedan sin premiär i Jasenko Selimovics regi. En nyöversättning har gjorts av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. (Citatet är ur Hjalmar Gullbergs översättning).

Selimovic låter dialogen inramas av klipp ur tidningsartiklar, debattprogram och demonstrationsscener vilket i hög grad sätter in dramat i nutid.

Många konstnärer genom tiderna har markerat avsky mot krig och övergrepp. Åter ett klassiskt exempel. Picassos bekanta målning Guernica. Staden förstördes genom bombardemang av nationalisterna i det spanska inbördeskriget: "Det jag hoppas mest av allt är att mitt verk kanske kan bidra till att förhindra framtida krig."

De förvridna motiven och monstruösa figurer som Picasso målade skildrade människors upplevelse av krigens fasor. När målningen visades på världsutställningen i Paris 1937 blev en del åskådare upprörda och fordrade att den skulle tas bort därför att den "var ovärdig proletariatets mentala hälsa!" Francisco de Goyas målning - Exekutionen den 3 maj 1808 - ingår i Konstnärens serie Krigens fasor. Motivet hämtades från den franska invasionen i Spanien och Goya framställer det med brutal expressivitet.

I dag översvämmas tidningar av inlägg och artiklar rörande det troligen kommande kriget, vars förlopp ingen kan förutse.

"När jag var ung på 60-talet kändes hans värld långt borta", sade Jan Stolpe om Sofokles inför Dramatenpremiären (citat av Jesper Högström i Expressen.) "Nu är han plötsligt aktuell igen, med krig och blodshämnd och fanskap. Tyvärr, måste jag säga."

Detta sagt om en författare som levde för ca 2 600 år sedan.

KATARINA EHNMARK

Mer läsning

Annons