Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Partipolitikens svanesång anno 2002

Annons

Egentligen är det märkligt att vi som lever nu har så svårt att förstå att vårt system med valdagar och partier, inte alltid har funnits. Det är ju faktiskt så att det demokratiska styressättet inte är mer än en kaffepaus, i historiskt perspektiv. Vi har inte ens haft allmän rösträtt i 100 år.

Är det dessutom så att vi tror att det är det enda rätta och att alla andra demokratiska länders styresskick inte är riktigt fullgoda demokratier?

USA brukar ofta framhållas som ett bedrövligt samhälle när det gäller medborgarnas benägenhet att gå till valurnorna. Inte ens 50 procent gör sig det omaket och sedan är systemet dessutom uppbyggt så att den presidentkandidat som får flest röster inte med automatik blir president.

Det kan vi ägna oss åt att förfasa oss över.

Jag tror dock att den valrörelse vi sett i år är den sista som bygger på klassiska partier med blockpolitik. Efter hand som samhället förändras (icke att förväxla med utvecklas) sker en anpassning.

Vad har egentligen partierna för uppgift på det lokala planet? Vad kan åstadkommas inom den egna lilla världen som inte begränsas av den lite större världen? Ytterligt lite.

Debatten om barnomsorgen i Ludvika förra onsdagen tydliggjorde detta problem. De lokala företrädarna presenterade partiernas nationella politik och återkom gång på gång till att "då måste staten skjuta till pengar".

Men en uppluckring har redan skett i mindre kommuner. Exempelvis lilla Dorotea styrs av politiker som valt exempelvis kommunstyrelsens ordförande utifrån personens kunskaper och kvalifikationer, inte partitillhörighet och valutslag.

Är ett sådant förfarande acceptabelt ur demokratisk synpunkt?

Jag ger inget svar på den frågan. Jag nöjer mig med att konstatera att det är oundvikligt. Ekonomiska bekymmer gör att samarbete blir nödvändigt. Men man kan nog konstatera att samarbetspolitik minskar intresset för att gå till valurnorna och gör personvalet mer intressant.

Och si! Vips har Sverige hittat de amerikanska fotspåren.

Det börjar bli dags att se över det svenska styresskicket. Övergången till vart fjärde år var ett steg i rätt riktning. Nästa steg borde vara att införa den engelska modellen.

Det är viktigt för ett land att ha en stark regeringen. I England är regeringen stark därför att den beslutar själv om nyval när som helst under mandatperioden. Det ger möjlighet att snabbt få acceptens för sin politik eller avslag. Med andra ord mycket effektivare än våra fåniga folkomröstningar som politikerna gömmer sig bakom när de inte vill göra sitt jobb.

Den engelska mandatperioden är annars fem år; alltså val minst vart femte år.

Det kan vara något att fundera på tills vi ses i vallokalen på söndag. Glöm inte att även om du redan postsröstat, har du chansen att ändra dig. Det är den röst du avger i vallokalen som räknas.

Synpunkter? Skicka e-post till karin@nyalt.se

Mer läsning

Annons