Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oacceptabel utvisning

Annons

Åttiotreåriga Damaris ska kastas ut ur landet. Den femtonde september sätts hon på ett plan till Kenya trots att hon är handikappad och inte har några släktingar kvar i sitt hemland som kan hjälpa henne.

För de flesta kännande individer är det naturligtvis en skam att migrationsverket och utlänningsnämnden fattat en sådant beslut. Varför ska inte ett land som Sverige kunna hjälpa en människa som är gammal och sjuk och som har sina barn och barnbarn här?

För att få svaret på den frågan måste man lyfta blicken från individperspektivet. Det bästa vore ju om alla de människor som invandrat hit fick rätt att återförenas med sina föräldrar och att föräldrarna kunde få en trygg ålderdom i Sverige.

Att det skulle kunna bli så är dock inte realistiskt.

Den offentliga ekonomin är redan hårt ansträngd och bristen på platser inom äldreomsorgen är ingen hemlighet. Det finns ingen möjlighet att i längden försörja alla människor som inte tidigare arbetat och betalat skatt här, hur gärna man än skulle vilja det. Inte så länge vårt välfärdssystem är så generöst som det är i dag.

Det allra bästa alternativet hade därför varit att den som ville ta hit sina nära och kära skulle få göra det under förutsättning att den emottagande parten garanterade att försörja sina släktingar i minst 2-3 år. Det vill säga om vederbörande inte har möjlighet att försörja sig själv.

Förhoppningsvis är det även så den nya anhöriginvandringslagen kommer att fungera. Så länge inte staten är skyldig att betala för någons uppehälle bör staten inte hindra människor från att leva tillsammans med dem de älskar.

Mer läsning

Annons