Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mord av barmhärtighet

Annons

Järnhård är lagen. Och måste så vara. Juridiskt sett föreligger ett allvarligt lagbrott, när någon med fullt uppsåt tar en annan människa av daga.

Moraliskt kan handlingen likväl vara riktig. Juridik och moral är nämligen skilda ting. Med den paradoxen måste vi leva. Dilemmat är principiellt - men inte nödvändigtvis praktiskt - olösligt.

Att döda någon innebär lagbrott. Därför är åtalseftergift omöjlig vid barmhärtighetsmord. Brottsbalken (kap 29, §3) fastslår emellertid vissa förmildrande omständigheter. Av stark, mänsklig medkänsla eller i uppenbart nödvärn är sådana exempel.

Domstolarna använder emellertid möjligheten att modifiera straffen. Barmhärtighetsmord straffas inte tillnärmelsevis lika hårt som rånmord. Vilket det allmänna rättsmedvetandet säkert finner ytterst rimligt.

"Varför kan lagen inte tillåta uppenbara barmhärtighetsmord?", hör vi bestämt mången humanitärt kännande läsare undra.

Låt oss svara så här:

Man kan inte ha en lagstiftning, som i största allmänhet tillåter barmhärtighetsmord. Det får icke under några omständigheter bli lagligt tillåtet för anhöriga, vårdpersonal, myndigheter - eller vem som helst - att ta livet av människor, som tycks lida svårt och vara bortom varje medicinsk räddning. Inte ens om ädlaste empati är drivfjädern - vilket det sannolikt var i Uppsalafallet.

Därutöver - och verkligt skrämmande - såväl arvingar i akut penningknipa som sjukvårdspersonal/politiker i ärlig förtvivlan över vårdköerna kan frestas över hövan.

Vidare - samhället får aldrig under några omständigheter i rasrenhetens, livskvalitetens, folkhälsans, samhällsekonomins - eller humanitetens - namn bestämma vilka individer som ska få leva. Och framförallt - vilka som ska försvinna. Våra etiska spärrar kan släppa oroväckande fort, när ivriga ideologer får fart på förkunnelsen. Vilket 30- och 40-talens dystra exempel klart utvisar.

"Min död är min" skrev Lars Ahlin i romanen med samma namn. Det är viktig mening även i det här speciella sammanhanget. En grundförutsättning för eventuell framtida, laglig dödshjälp måste ovillkorligen vara att patienten själv utan påtryckningar och vid sina sinnens fulla bruk fattar beslutet. Vilket icke var fallet i Uppsalafallet.

Här kompliceras problematiken ytterligare. Många obotligt sjuka, uppenbart svårt lidande patienter är inte längre beslutskapabla, när saken blir aktuell. Att i det läget överlåta beslutet till anhöriga, vårdpersonalen - eller en särskild myndighet - förblir oetiskt. Vem vågar då på äldre dar lägga in sig på sjukhus för allvarligare åkommor?

Möjligheten av ett "livstestamente", upprättat tidigare i livet har diskuterats. Man kanske kan sträcka sig därhän, att testamentatorn i händelse av obotlig sjukdom och svårt lidande ber att slippa livsuppehållande behandling under vissa angivna omständigheter. Sådan dödshjälp kallas passiv.

Däremot syns det oss fullständigt orimligt att testamenterade krav på aktiv dödshjälp (t ex genom en överdos sömnmedel) någonsin ska kunna verkställas utan juridiska påföljder för aktören. Juridikens och etikens krav går som sagt inte alltid att förena.

En praktisk utväg ur dilemmat är förbättrad, palliativ vård i livets slutskede med effektiv smärtlindring.

Mer läsning

Annons