Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer måste göras mot kvinnovåldet!

Annons

Varje år anmäls cirka 20 000 fall av kvinnovåld till polisen, och
hela 2000 fall av våldtäkt eller våldtäktsförsök.
Våldet mot kvinnor var temat för ett seminarium i folkpartiets regi på måndagen. Företrädare för bland andra kvinnojourer, kriscentrum och barnmottagningar diskuterade problembilden och vad som måste göras från politiskt håll.
Flera av seminariedeltagarna vittnade om liknande problem för många kvinnor. Anmälningarna om kvinnovåld är toppen av ett isberg.
Tusentals kvinnor lever i skräck för att anmäla sina plågoandar. Att involvera andra innebär att utsätta sig själv, och dem man tar hjälp av, för fara. När självförtroendet brutits ned på grund av förnedring och våld så är steget till att ringa polisen eller ett kriscentrum för många kvinnor alldeles för långt. Och med en man ständigt i hasorna, driven av kontrollbehov i kombination med alkohol och ångest, så vågar många inte ta det svåra steget att bryta upp. Rädslan är alldeles för stor.
Men det finns små strimmor av hopp. Ny teknik finns färdig att
användas bara politikerna och juristerna ger klartecken. Då blir det möjligt för kvinnor att genom mobiltelefonen få veta om deras plågoande är i närheten, om denne bär fotboja. Genom digitala kartor kan polisen följa både en person med besöksförbud som bär fotboja och den kvinna han förföljt. Om de befinner sig inom samma område skickas signaler till en larmcentral och personerna kan lokaliseras inom en
triangel på ett fåtal meter. Men tekniken kan inte ersätta det
mänskliga civilkuraget och rättssystemet.
Som vanligt får vi sätta en stor tillit till frivilligorganisationer.
Många kvinnojourer gör ett enormt viktigt arbete. Men resurserna är knappa och de flesta arbetar helt ideellt. I de största städerna finns endast ett fåtal hemliga lägenheter där kvinnor i akut behov av skydd kan bo. Och när de är tvungna att lämna kriscentrets lägenhet är bostadssituationen så katastrofal att de inte hittar någonstans att bo.
För invandrarkvinnor är läget ännu mer akut. Vid kriser är det
viktigt att kunna tala sitt modersmål eftersom många inte kan
uttrycka känslor och prata i paniksituationer på ett annat språk. Men kommuner brister ofta i att tillhandahålla möjligheten att tala med någon på sitt modersmål. Även här måste vi lita till de frivilliga.
På kvinnoorganisationen Terrafem i Stockholm kan hjälpsystrarna 27 olika språk. De har kunskaper om olika kulturer och har kompetensen att hjälpa utsatta invandrarkvinnor. Men deras verksamhet får inte
det stöd, uppmuntran och engagemang som det förtjänar.
Våldet mot kvinnor är inte någon kvinnofråga allena. Det är en frågasom angår oss alla. Många har för länge kunnat hålla sig undan och hävda att familjens sfär inte tillåter att utomstående knackar på. I vissa fall måste civilkurage och mod stå ovanför sådant. Det får inte bli tabubelagt att ingripa när det sker våld i hemmet, även om det inte är vårt eget hem.


Kommentaren (vinjett)
Bildtext. Forskar. Bror Skansen i Nås är en av många i bygden som forskat i sin släkts historia efter utvandring till Amerika. Skansen är också en av demsom har också hjälp till i fallet Robert Rose.
Bilden: fk 020527 cg lokalbilder

”... om Gud vill ska vi vara i Nås vid midsommar”
För några veckor sedan berättade jag om ett brev jag fått från USA. I brevet efterlyste Robert W. Rose eventuella släktingar i Nås. Roberts farfar, Sigfrids Erik Larsson, hade som 23-åring utvandrat från Nås till Moingona i Boone County i präriestaden Iowa. Han lämnade Nås 1869.
Några rader i tidningen med förhoppningen att det skulle finnas någon i Nåsbygden som kunde ge upplysningar kring några uppgifter i en brevväxling mellan Nås och Amerika under slutet av 1800-talet, gav effekt direkt! Många Nåsbor med släktforskningsintresse hörde av sig. Och inte bara Nåsfolk. Kulturchefen i Malung, Margaretha Hedblom, och mångårig släktforskningsexpert, ville också engagera sig.
I dag knyts banden åter samman mellan Nås och USA. Makarna Robert, eller Bob som han kallas till vardags, och Mira är nämligen på väg till Nås dit de kommer under förmiddagen!
Margaretha Hedbloms och Nåsbornas efterforskning har berett marken för besöket. Hedblom har både via telefon och epost haft kontakt med makarna Rose. Därmed har hon fått veta att Bob är 80 år och hustrun Mira 81 år.
Kontakten har också gett besked om att Mira bott i Sverige en period och dessutom har vänner och bekanta både i Borlänge och Rättvik.
I Nås har bibliotekarie Britt-Marie Jonth förberett makarna Rosé besök. Nås-biblioteket har med åren utvecklats till något av en sambandscentral när det gäller släktforskning. Så hon är inte ovan uppgiften att ge service till människor som söker sina rötter eller vi ha släktforskningshjälp av annat slag.
När Bob och Mira kommer till Nås i dag blir det förstås besök i byn Malmsta varifrån Bobs farfar härstammar, möte med släkt och givetvis ett besök i Nås kyrka.
I mitten av maj skrev Mira Rose ett brev till Margaretha Hedblom: ”Min man är så stolt för sina sverigerötter och om Gud vill ska vi vara i Nås och Dalarna vid midsommar”.
Nu är hon och maken här. Därmed har ännu en av många fantastiska släktforskningsuppdrag fått sin positiva upplösning.
Jag inser att det som händer i Nås i dag är ett att många, många fantastiska sommarmöten i Dalarna mellan människor från olika håll i världen.
Exemplet från Nås visar ocklså vilken kraft och vilja det finns när vi vill söka våra rötter. Men också att det finns människor som är beredda att hjälpa till och som sitter inne med kunskap för att lösa problem.
Jag vet inte varför Bos Roses farfar flyttade från Nås. Knappast var det av samma skäl som förde folk från Nås till Jerusalemi slutet av 1800-talet. Men när Bob nu för första gången i sitt långa liv beträder marken i Nås kan det synas som ett märkligt sammanträffande att det sker i samma vecka som Ingmarsspelen åter spelas upp på scenen vid Storänget.

Mer läsning

Annons