Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maskeringsförbud på demonstrationen?

Annons

Yttrandefrihet kan användas för olika syften, trevliga som mindre trevliga, men oavsett vad vi anser om vissa fenomen är förbud i nio fall av tio en tveksam lösning.

Efter kravallerna i Göteborg för ett år sedan tillsattes den parlamentariska Göteborgskommittén, ledd av förre statsministern Ingvar Carlsson. I kommittén finns nu, enligt en rundringning som Svenska Dagbladet gjort, en majoritet för att förbjuda maskering i demonstrationer. Vänsterpartiet är det enda parti som är emot ett förbud. Och i folkpartiet är kommittérepresentanten Helena Bargholz negativ till ett förbud, men internt i folkpartiet är meningarna delade.

Våldsamma extremister på yttersta vänster- och högerkanten kommer sannolikt att fortsätta maskera sig oavsett om det blir ett maskeringsförbud eller inte. De lyssnar möjligen på sina demonstrationsarrangörer, men inte på den svenska rättvisan. Ändå är det en bra markering att demonstrationsrätten utgår från öppenhetsprincipen och därmed innehåller ett principkrav om att deltagarna uppträder utan maskering. Men det måste också finnas ett utrymme för en prövning i varje enskilt fall.

För det finns situationer där samhället faktiskt bör acceptera att någon som vill manifestera en åsikt gör detta anonymt. Det kan röra sig om invandrargrupper i exil som riskerar att övervakas av företrädare för den regim de flytt ifrån.

Det kan handla om kvinnor som blivit misshandlade som vill demonstrera mot att politikerna gör alldeles för lite för att garantera deras trygghet och säkerhet. Och det kan handla om yrkesgrupper, till exempel sjuksköterskor, som vill demonstrera mot missförhållanden på sina arbetsplatser utan att råka ut för repressalier från sina arbetsgivare.

Yttrandefriheten är ytterst de enskilda människornas rättighet. Och det är de enskilda människors integritet och skydd som måste vara i fokus.

Men när det fria ordet övergår till stenkastning, vandalisering och våld ska rättsapparaten ingripa.

Att inskränka yttrandefriheten för alla, bara för att några tror sig kunna identifiera fler kravallregissörer när de tittar på videoupptagningar från våldsamma kravaller, är att gå ett steg för långt. Det handlar i detta fall helt enkelt om en omotiverad och oacceptabel inskränkning av yttrandefriheten.

De politiker som förfäktar ett generellt förbud har fastnat i tron att hårdare lagar och symbolpolitik är lösningen på problemet med våld vid demonstrationer. Men symbolpolitik är snarare ett gott exempel på politiker som i panik letar efter käcka krav att driva för att framhäva sin egen handlingskraft.

Översynen av regelverket vid demonstrationer är bra. Fortfarande finns det utrymme för debatt och diskussion inom de politiska partierna. Det är viktigt att våra parlamentariker tar god tid på sig i den här processen.

Förhoppningsvis kommer politikerna fram till att yttrandefriheten och demonstrationsrätten måste hanteras på ett så seriöst sätt att kommitténs arbete leder till rätt slutsatser.

Mer läsning

Annons