Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livsviktigt engagemang

Annons

Hon var över 80 år, men inte trött och uppgiven och rösten i telefonen var glasklar:

"Jag är så glad för att du skriver om äldreomsorgen och du måste fortsätta. Det är livsviktigt. Jag blir så arg när jag tänker på hur det sköts."

Hon är en av de många som hört av sig under de senaste 14 dagarna. Åsikterna är samstämmiga. Ålderdomshemmen rådde bot på den värsta farsoten; ensamheten. Ett eget rum men tillgång till gemensamma lokaler tycks vara vad de flesta önskar när man inte kan bo kvar i hemmet.

Här är fler röster:

Tack för att Du skriver om ålderdomshemmens återuppförande! Det är obegripligt att de styrande inte förstår hur utsatta, ensamma och bortglömda äldre personer känner sig som tvingas bo hemma alltför länge. Det är så sorgligt att man måste vara sjuk och förvirrad för att få den hjälp man behöver och vill ha. Har någon visat fram den ekonomiska kalkylen som bevisar, att det är billigare med hemvård än med till exempel ålderdomshem? Varför denna aversion mot ålderdomshem? Jag tror att de styrande förläst sig på Emil i Lönneberga och Kommodoran i fattighuset.

Det gissar Grete Ramsten i Falun som också föreslår en annan benämning som inte är lika avskräckande och/eller känsloladdad.

Riitta Skinnari arbetar själv inom äldreomsorgen men har just nu friår. Det är skönt tycker hon för hon kan koppla bort alla "jag-räcker-inte-till tankar". Riitta skriver:

Vi som tar hand om gamla får höra att vi inte ska syssla med "övervård"- vad nu det kan vara. Tid för social samvaro finns inte, knappt till det basala. Förresten, hör inte den sociala gemenskapen också till människans grundbehov? Det trodde i alla fall jag.

För några år sedan besökte Riitta Västafrika. Där träffade hon en kvinna som varit i Sverige. Kvinnan var mycket imponerad av allt hon såg av materiell standard. Men en sak gjorde henne bekymrad - vår åldringsvård som innebär att våra gamlingar sitter ensamma.

Småbarns- och tonårsföräldrar har fullt upp med det uppväxande släktet. Därför tror jag att det är viktigt att vi som har 10-15 år kvar till pensionen engagerar oss i hur våra gamla har det.

Mer läsning

Annons