Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lindrigt proletära s-kandidater

Annons

Endast 22 procent av socialdemokratins riksdagskandidater har mindre än 200 000 kronor i årsinkomst. Samtidigt uppbär drygt 50 procent av de s-märkta riksdagskandidaterna 400 000 kronor eller mer i årslön. En så präktig procent höginkomsttagare kan inte ens moderaterna ståta med.

Sveriges Radio har haft oförsyntheten att leverera dessa måhända inte alltigenom populära sakuppgifter.

Att socialdemokraternas kandidater är välbetalda var kanske inte helt oväntat. Ett parti, som regerat under så lång tid som SAP, blir tämligen automatiskt en språngbräda för personer, som vill göra karriär. Dessutom förhåller det sig så att "rörelsen" under decennier - framförallt före utbildningsreformen - erbjöd den enda karriärvägen för begåvade men obemedlade arbetarklassungdomar, medan framåtsträvande borgerlig ungdom i första hand inriktade sig på karriärer utanför politiken.

Rollen som genuint arbetarparti blir allt mer svårspelad för socialdemokratin. Framförallt därför att industriproletariatet i traditionell mening är under avveckling i utbildningssamhället, där allt fler gör "klassresan".

Det traditionella, tunga fabriksarbetet, som gjorde sina utövare till en tydlig samhällsklass med annan livsstil än adel, akademiker, borgare och bönder försvinner alltmer. Kretsar på vänsterkanten som fortfarande tror på traditionell klasskamp hamnar i politiskt steril nostalgi då de försöker återuppliva "klasskänslan" med hjälp av allsköns attribut från arbetarrörelsens historia. Bakåtblickande har ofta kännetecknat nyvänsterns proletära ambitioner. Man blir inte proletär därför att man bär storväst, klassisk jobbarkeps, unikabox och blåställ i helg och söcken. Man blir utklädd.

Åter till sossarnas brist på låginkomsttagare. De, som inlett en politisk karriär lokalt, kommer inte alltför länge att uppbära arbetarlöner även om detta var utgångsläget.

Hoppet om högre inkomster utgör en mäktig, fullt legitim drivfjäder för varje person i karriären - inklusive den, som väljer en politisk sådan.

Detta är naturligtvis inget fel. Folk däremot, som ivrigt försäkrar att endast idel ädel idealism får dem att kandidera, förtjänar enligt vårt förmenande mer skepsis än tilltro.

Skärrade s-märkta klasskampsnostalgiker - typ Göran Greider på Dala Demokraten och Lotta Gröning på Norrländska Socialdemokraten talar aningslöst om socialdemokratins "förlorade identitet" och anger detta som orsak till partiets tilltagande mittenkurs i regeringspolitiken.

Orsaken är knappast de goda lönerna hos partiets riksdagskandidater. Man kan mycket väl tänka sig att även ekonomiskt välbeställda politiker bedriver en gammaldags vänsterpolitik, som övervägande tillfredsställer de fattiga. Särskilt om regeringspartiet råkar vara starkt beroende av proletära röster.

Nej, främsta skälet till sossarnas "högervridning" i regeringspolitiken är att väljargruppen traditionella arbetare blir allt färre samtidigt som medelklassväljarna blir allt fler. Från val till val hamnar därför socialdemokratin i allt större beroende av medelklassröster.

Utvecklingen går således rakt motsatt Karl Marx dystra profetia om ett allt talrikare, allt fattigare och allt mer utarmat industriproletariat.

Den socialistiska klasskampsnostalgin är på väg mot "historiens sophög" för att låna ett av Marx favoritutryck om sådant, som han ansåg överspelat av utvecklingen.

Välbeställda socialdemokratiska riksdagsmän, hemmahörande i medelklassen, slipper predika en socialism, de knappast längre tror på.

Mer läsning

Annons