Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kultur kan göra seende av blinda

Annons

Landstinget ska bara syssla med sjukvård. Detta mantra upprepas med jämna mellanrum av företrädare för moderaterna i länet. Nu senast i veckan när partiet sa nej till bidrag till Dala airport.

Kulturen ska bort från landstingets budget.

Det är naturligtvis inte så svårt att få gehör för detta budskap när 20 000 människor väntar på vård och många andra har dåliga erfarenheter av långa väntetider och något som upplevs som en ständig nedmontering av sjukvården.

Nu kommer då frågan vem som ska ta hand om kulturen? Jag kan inte direkt påminna mig att moderaterna har förklarat det, men antagligen är väl tanken att den ska skötas av idealister och eldsjälar, vilket sker redan i dag i mycket hög grad, samt privata teatrar. Men moderaterna har missat en mycket viktig faktor. Det är nämligen sprängkraft i kultur.

Det finns åtskilliga exempel på både böcker, konstverk, film och teater som åstadkommit underverk i högre utsträckning än de flesta politiker lyckas med under sina aktiva år.

Kulturyttringar har påverkat människor och fått dem att se saker med andra ögon och fler dimensioner. Och tydligare kunde det väl inte sägas än när Picassos monumentalmålning Guerníca täcktes över i FN-huset vid en av presskonferenserna som förde oss närmare kriget.

Skola, vård och omsorg. Vad betyder denna treenighet för människor?

Många som inte har egen färsk erfarenhet av de tre upprörs och upplever det som att politikerna inte bryr sig. Men... visserligen har vi sett hemska inslag på tv under senare år om gamla människor som lever i misär och till och med misshandlas, men det saknas ändå en dimension för att det ska stå fullständigt klart.

Den dimensionen kan kulturen hjälpa till med. Under fyra veckor har Carin Mannheimers serie Solbacken avdelning E sänts på måndagskvällar i tv. Endast ett avsnitt återstår, nu på måndag.

Jag tror att detta stycke kultur på ett självklart sätt förklarar många mekanismer inom åldringsvården. Personalen som sliter men ändå försöker hålla humöret uppe, den stackars föreståndaren som ständigt saknar personal och som för en kamp mot politiker som inte har några pengar. Anhöriga med ganska dåligt samvete; besöken är sällsynta, men att klaga över omsorgen hinns i alla fall med.

Och så alla de gamla som försöker behålla sin värdighet men som hela tiden aldrig får välja annat än i det lilla; fisk eller kött till middag.

Harriet som vill vara fin men inte kan få på sig strumporna, kroppen är stel. Ringer hon på hjälp så får hon reda på att sådana petitesser får man inte larma för. Per som bara säger "hjälp" och måste matas.

När de första larmen kom i Sverige om att äldre människor misshandlats av vårdpersonal, var upprördheten i landet monumental. Ingen tänkte tanken att det kan ha funnits förmildrande omständigheter.

Carin Mannheimer visar oss det frustrerade vårdbiträdet/vikarien Jonathan som i princip alldeles ensam ska ta hand om alla de gamla själv en hel helg. När Per spottar ut maten utbrister Jonathan "gubbjävel".

Här finns både humor och värme med strålande skådespelarinsatser. Och viktigast av allt, vi kan alla identifiera oss med de personer som beskrivs.

Får inte äldrevården mer resurser efter Mannheimers bidrag till debatten, så får den aldrig det.

Låt unga män få välja på att göra militärtjänst eller samhällstjänst inom äldrevården under tio månader! Det skulle ingen förlora på och fördomar överbryggas.

Synpunkter? E-posta till

karin@nyalt.se

Mer läsning

Annons