Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kolumnen: Polisens problem strörre än länets

Annons

En lördag nyligen utförde poliserna i Dalarna en något ovanlig protestaktion.

I syfte att rikta uppmärksamheten mot problemen och bristerna i myndigheten arbetade de lediga poliserna utan lön denna dag. Uppemot 100 lediga poliser drog på sig uniformerna och gick ut i samhället och enligt rapporterna i media fick poliserna möta mycket uppskattning från allmänheten.

Jag tror att de flesta av oss anser att det borde finnas fler poliser i Dalarna. Framför allt vill vi ha fler poliser i tjänst de gånger vi behöver den speciella sorts skydd som bara poliser kan ge. Den butiksägare i Falun som fredagen den 31 januari fick vänta två timmar på polis sedan han gripit en medlem i en organiserad stöldliga instämmer definitivt i kravet på fler tjänstgörande poliser.

Det måste helt enkelt vara något grundläggande fel på en organisation som inte förmår att få fram en enda polis till ett akutärende i den drygt hundra tusen-personers stad som Falun/Borlänge faktiskt utgör. Vi kan till exempel knappast tänka oss att landstinget skulle organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att det inte fanns någon läkare på akutmottag-

ningen eller att räddningstjänsten inte skulle kunna rycka ut till en brandplats inom två timmar. Uppenbart har polisen således strukturella problem av tämligen speciella slag.

Dalarnas polisproblem är därför större än Dalarnas. Ekonomin är förstås ett viktigt problem. I vårt län finns cirka 450 poliser och 150 civilanställda på lönelistan. Budgeten för dessa 600 personer stannar på ungefär 300 miljoner. Utöver lönekostnader ska dessa pengar försörja behovet av fastigheter, fordon, materiel och alla andra utgifter som är förknippade med aktivt polisarbete. 300 miljoner betyder ungefär 500 000 kronor per medarbetare och den summan är definitivt otillräcklig.

Ett annat strukturellt problem är fördelningen mellan poliser i "gatutjänst" och poliser i chefsbefattningar. Enskilda poliser och även professorer som Leif GW Persson har pekat på att den svenska polisen har alldeles för många chefer i förhållande till antalet "konstaplar". Under protestaktionen jag nämnt ovan vittnade också många av de gratisarbetande poliserna om att det var flera år sedan de hade på sig en uniform.

Ett tredje strukturellt problem utgörs av de åldrande poliserna. Medelåldern har passerat 45 år samtidigt som Rikspolisstyrelsen arbetar med målsättningen att ingen över 55 ska tvingas till nattarbete. Om vi dessutom betänker att "tjuvarna" är unga och nattaktiva så förstår vem som helst att polisen har problem att klara sina uppgifter.

En märklig sak i sammanhanget är att poliser pensioneras vid 65 års ålder medan till exempel officerare, som inte tjänstgjort i skarpa lägen på 200 år, går i pension vid 60. Poliserna utför ett hårt och ibland farligt arbete som i högre utsträckning än i dag måste genomföras på kvällar och nätter och det vore därför rimligt om de som kompensation kunde pensioneras vid 55-60 års ålder. Att genomföra en sådan reform kostar förstås mycket pengar men i gengäld skulle de som väljer polisyrket kunna möta högre krav på tillgänglighet än i dag.

Såväl polisaktionen under den lediga lördagen som episoden med den tjuvjagande butiksinnehavaren i Falun visade på ett övertydligt sätt att det behövs fler aktiva och tjänstgörande poliser ute i samhället. Det är i huvudsak ekonomiska och strukturella brister inom polismyndigheten som hindrar detta behov från att bli tillfredsställt och regeringen har ett särskilt ansvar för att reformarbetet kommer i gång.

WIDAR ANDERSSON

Mer läsning

Annons