Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen vågar se problemen

Annons

Arbetslösheten är på väg att öka igen. Samtidigt råder brist (!) på arbetskraft i flera yrken. Det vittnar om en alldeles för dålig anpassningsförmåga på arbetsmarknaden. Det finns arbetslösa och det finns jobb, men av olika anledningar passar de inte ihop. Jobb och arbetslösa kan finnas på olika orter, och ingendera part vill flytta till den andre, regelsystem kan till och med göra det olönsamt. Jobb kan finnas i andra yrken än de arbetslösa utbildats i, men omskolning lönar sig för dåligt. Och så vidare.
Men arbetslösheten är inte det enda problemet. Det är oundvikligt att en debatt om sysselsättningen också handlar om dem som ”statistiskt” sett är sysselsatta, men som är sjuka eller av annan anledning inte arbetar. Som initiativtagaren till debatten, Lars Leijonborg, fp, påpekade så är antalet sysselsatta timmar – som sjunkit de senaste åren ett betydligt bättre mått på arbetsmarknadens tillstånd än de begrepp, arbetslöshet och sysselsättning, som vanligtvis används. För en tid sedan visade professorn i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, Magnus Henrekson, i en artikel i Dagens Nyheter att vi svenskar bara arbetar 7 procent av livet. I riksdagsdebatten påminde moderatledaren Bo Lundgren om att 1,5 miljoner människor (!) i arbetsför ålder i Sverige av en eller annan anledning inte arbetar. I Dalarna, för att ta ett exempel, är andelen 60-åringar utanför arbetmarknaden ytterligt hög.
Det är helt enkelt för liten ekonomisk skillnad för den enskilde mellan att arbeta och att inte arbeta. Det är för liten ekonomisk skillnad mellan att flytta till jobb och att bo kvar i arbetslöshet, samma sak gäller för företagen: det lönar sig för lite att flytta verksamhet dit arbetskraften finns. För företagen är det också för liten skillnad mellan att å ena sidan rehabilitera sjuka anställda och förbättra arbetsmiljön, och å andra sidan att ignorera detta. För landstingen, där många av de sjukskrivande läkarna verkar, är den ekonomiska skillnaden i princip noll mellan att sjukskriva en person eller hundra.
Arbetsmarknadens problem, som väl bör värderas som den största inrikespolitiska frågan då den ju påverkar välstånd, utveckling och människors attityder långsiktigt, kan knappast lösas med bara en åtgärd. Men det är ditåt regeringen och arbetslivsminister Hans Karlsson tycks luta; all kostnadsbelastning på arbetsgivarna. Det är för socialdemokratin det politiskt minst riskfyllda. Det lindrar möjligen problemet med de ökande sjukskrivningarna sett ur ett ensidigt statligt budgetperspektiv, notan skickas till företagen. Men arbetsmarknadens problem är ju så mycket större än så.
Vi behöver arbeta mer i Sverige. Det är själva huvudproblemet och det måste sägas i klartext.
Och arbetet måste bli mer jämlikt fördelat; i geografin, över generationer och mellan grupper med olika etnisk och kulturell bakgrund.

Mer läsning

Annons