Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hitlers "Leni" fyller 100 år

Annons

OS-filmen Olympia och partidagsskildringen "Viljans triumf" är propagandistiska bravurnummer - men även konsatverk av filmhistorisk betydelse.

Till skillnad från skulptören Arno Breker och andra det Tredje Rikets större kulturapostlar har Riesenthal kommit förvånansvärt lindrigt undan och aldrig ställts till ansvar för sin stora propagandahjälp åt nazismen. Detta trots att hon som filmstatister utnyttjat romer, som lånats från nazismens koncentrationsläger. Breker belades åtminstone med produktionsförbud.

Under hela efterkrigstiden har Riesenthal opportunt förnekat att hon någonsin sysslat med politik. Bara med konst.

Återigen aktualiseras spörsmålet om konstnärens poltiska ansvar. Många stora skönandar har genom åren avslöjat en förunderlig förmåga att bejaka diktaturen och förneka demokratin. Här några exempel:

Verner von Heidenstam - som en gång skrev den flammande demokratiparollen "medborgarsång" förföll på ålderns höst till beundran över nazismens och fascismens brutala uppmarsch i Europa. I slutet av 30-talet påträffas hans namn i medlemsmatrikeln för Riksföreningen Sverige-Tyskland. Sak samma med skulptören Carl Milles.

Regissören Ingemar Bergman odlade också brunsvarta sympatier i ungdomsåren på 30-talet.

I Italien hade den stora modernistiska poeten Ezra Pound beredvilligt låtit sig inordnas i il Duces konstnärskollektion.

Samtidigt var Moa Martinsson djupt hänförd över Sovjetunionens sanslösa Stalinkult, som hon träffat på under resor tillsammans med i sammanhanget mer skeptiskt lagde maken Harry.

1947 - mitt under det stalinistiska skräckväldet - skickade 30 svenska författare en underdånig hyllningsadress till Sovjetambassaden i Stockholm med anledning av Sovjetstatens 30-årsjubileum. Stora författare som Lars Ahlin, Erik Asklund, Stig Carlson, Karl Wennberg och Werner Aspenström jublade naivt över Stalinismens "väldiga kulturella återuppbyggnadsarbete".

Uppriktiga demokrativänner som Vilhelm Moberg och Eyvin Johnson gick till skarpt motangrepp och påpekade att åtskilliga av de ryska författarna och konstnärerna satt i koncentrationsläger och fått sina verk förbjudna av censuren.

Jan Myrdals okritiska beundran för diktaturen i Maos Kina är välbekant. Hans käcka förkunnelse om att "den sanna friheten" fanns i enpartidiktaturens Albanien likaså.

Olof Lagercrantz tillhörde också de litteratörer, som naivt trodde på den maoistiska propagandan och aldrig genomskådade den ohyggliga personkulten. Fler finns.

Leni Riefenstahl befinner sig således i gott sällskap. Stort konstnärskap och politisk naivism tenderar tydligen att uppträda i varandras sällskap. Snille och dåligt omdöme likaså. Samtliga nu nämnda skönandar är/var obestridligt stora konstnärer, skulptörer, författare och regissörer.

Blir de mindre som konstnärer därför att de föll för tidens frestelser och förrådde demokratin?

Nej, inte som konstnärer. Bara som människor.

Det är illa nog.

Mer läsning

Annons