Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Perssons popularitet sviktar

Annons

Om val vore i dag, finge Sverige en borgerlig regering. Givetvis under förutsättning att senaste siffrorna från Sifo avspeglar verkligheten. Vilket man aldrig säkert vet om opinionsmätningar som av praktiska skäl måste utföras på endast någon promille av väljarkåren.

Tillsammans med stödjande maskrosor och nejlikor tilldrar sig socialdemokraterna drygt 45 procent av väljarsympatierna medan den borgerliga oppositionen attraherar något mer än 46 procent enligt Sifo. Tämligen jämnt skägg således med minimalt borgerligt övertag.

Sossarna har retirerat med en dryg procentenhet sedan sist, medan de borgerliga, främst tack vare moderaternas uppsving, avancerat med ungefär lika mycket.

Vid opinionsmätningar - liksom på aktiebörsen - är trenden vanligtvis intressantare än de absoluta talen. Trenden ger allsköns spåmän och prognosmakare (inklusive tidningens exemplar av arten) en värdefull fingervisning om varthän vinden blåser, men säger föga säkert om det slutgiltiga utfallet.

Varför brottas regeringspartiet med sviktande opinionssiffror? Statsminister Persson är dock en såväl nationellt som internationellt erkänt kompetent karl. Låt vara påtagligt dominant och - sägs det - småbufflig till maneret. Epitetet "han som bestämmer" alias "HSB" tillföll honom redan under tiden som kommunalråd i Katrineholm.

En annan aningen maktfullkomlig (s)tatsminister - Olof Palme - bemästrade konsten att medels en illröd retorik tillfredsställa den för varje realpolitisk SAP-ledare alltid lika svårhanterliga partivänstern. Palmes vänstersocialism - som effektfullt retade gallfeber på borgerligheten och inte minst därför tillskansade honom partivänsterns gillande - låg framför allt på det retoriska planet. I sin praktiska politiska gärning var Palme ingalunda främmande för regeringssamverkan med folkpartiet, enligt vad som sedermera framkommit.

Persson besitter inte den gåvan. Han är visserligen en utmärkt talare och synnerligen skicklig debattör. Men den Perssonska retoriken avspeglar i hög grad hans verkliga, föga vänstervridna syften och ambitioner. I mångt och mycket låter han därför ungefär som en borgerlig statsminister från mittfältet skulle göra. Inte minst i EMU-frågan, som ligger honom påtagligt varmt om hjärtat.

Därför är det knappast ägnat att förvåna att Göran Persson ofta tilldrar sig partivänsterns - inklusive Dala-Demokratens och Norrländska Socialdemokratens - synnerliga misshag.

Den rådande konjunktursvackan inverkar också - nu som alltid - menligt på sittande statsministrars popularitet. Fjolårets vallöften, som inte längre riktigt låter sig effektueras, vållar folklig svekdebatt. Ekonomins korsettering - om än aldrig så nödvändig - är aldrig opportun politik. Vilket Persson nogsamt fick erfara, då han kraftfullt sanerade statsfinanserna åren efter tillträdet på 90-talet.

Hans ord "det går bra för Sverige" från förra valrörelsen, citeras nu ofta hatiskt av uppringande, missnöjda gräsrötter i radioprogrammen Klarspråk och Ring P1.

Det socialdemokratiska partiet är tyvärr mindre väl lämpat att fungera opinionsbildande i den för partiledningen synnerligen angelägna EMU-frågan. Det faktum att regeringen har ett beslut från SAP:s högsta beslutande instans - partikongressen - bakom ryggen båtar därvidlag föga. Motståndet från dels en bångstyrig partivänster, dels en s-märkt folklig gräsrotskonservatism i ohelig allians, utgör en veritabel jobspost för Göran Persson.

Göran Perssons lindrigt muntra uppgift underlättas knappast av det faktum att hans regering höggradigt hänvisas till parlamentariskt stöd från miljöpartiet och vänsterpartiet. Två svurna EU- och EMU-motståndare, varav särskilt det sistnämnda besitter mer än lovlig talang i konsten att knycka väljare från regeringspartiet.

Därmed inte sagt att en regering av idel borgerliga partier självklart skulle klara opinionsbildningen för EMU och euron bättre än Göran Persson och hans ministär.

Moderater och folkpartister lider visserligen inte av tillnärmelsevis så starka och bångstyriga anti-EU- och anti-EMU-fraktioner som sossarna.

Men för kristdemokrater - och framför allt centerpartister - är det därvidlag betydligt sämre beställt. Även en helborgerlig regering skulle tyvärr ge ett sprucket intryck i frågan.

Intressant följdfråga:

Kommer EMU-striden att medföra den gamla socialistiskt-borgerliga blockpolitikens undergång?

I så fall inte helt ovälkommet.

Mer läsning

Annons