Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fingrarna i syltburken

Annons

Det är staten som reglerar spelmarknaden och som själv äger Svenska spel. När de så kallade internationella kasinona startade härom året försvarade Ringholm denna nya spelform med att den a) minskar den illegala spelmarknaden, b) ökar sysselsättningen (croupierer, garderobspersonal, kypare, ekonomer etcetera) och - vilket vi misstänker är det viktigaste skälet - c) "genererar betydande inkomster för staten".

Visst. Det handlar om fyra-fem miljarder som Ringholm drar in i spelvinster årligen; ungefär lika mycket som han konfiskerar i förmögenhetsskatt.

Ace Rothstein är i Casino åtminstone öppen med vad det handlar om: "Att driva ett kasino är som att råna en bank utan snutar i närheten. För killar som jag tvättar Las Vegas bort synderna. Det är som en moralisk biltvätt."

Det klassiska försvaret för spelandet - att delar av pengarna går tillbaka till folkrörelserna - klingar antagligen ganska ihåligt för de cirka 100 000 svenskar som har ekonomiska, sociala och personliga problem som en följd av sitt spelande.

Du ser dem överallt, i spelhörnan i din konsumbutik och i entrén till din lokala pizzeria, de mycket snabba spel som är de allra farligaste.

De är faktiskt så förödande att de leder till bestående hjärnskador, visar ny forskning vid Karolinska institutet. Lars Olsson, professor i neurovetenskap, berättar för SvD att samma belönings- och lustkänslor i hjärnan uppstår vid en vinst på de snabba spelen som vid beroende av heroin, alkohol eller tobak.

Och det är staten som är langaren. På mycket kort tid har spelautomaterna nått en omsättning som är dubbla den för stryktipset. Varför vänta en vecka på att se om man vunnit när spelaren kan pröva lyckan omedelbart? Och om de förlorar kan de ju alltid lägga i mer i maskinen och försöka igen!

Det allra mest cyniska i det totala spelandets jätteaffär för Bo Ringholm är de kaffepengar som satsas på forskningen kring spelmissbruk och på att hjälpa dem som spelat bort hus, jobb och familj.

Ringholm pyntar 14 miljoner kronor om året på att motverka sådana saker, samtidigt som han bränner två miljoner kronor om dagen i grovt osaklig spelreklam - syftande till att folk ska spela bort mer och mer pengar.

I Dalarna har han lyckats. Spelandet i Dalarna har i många år tillhört Sverigetoppen. Det är en förskräcklig liga att ligga högt i - bakom siffran döljer sig svåra tragedier.

Hur tobak- och alkoholreklam (två andra farliga varor) får vara utformad är noga reglerat, men spelreklamen kan tydligen påstå precis vad som helst. På pelare, busshållsplatser, i tidningar, i kommersiella tv- och radiokanaler pumpas budskapet ut: "Bli miljonär i kväll!", "Vad skulle du göra med tio miljoner?".

Reklamen berättar om Agda och Kalle, i Orsa och Grängesberg, som vunnit fantasisummor och hur deras liv nu gestaltar sig. De verkar vara vanliga. Det skulle kunna vara du, antyder reklamen.

Men är det något statistiken lär oss är det att det är i princip omöjligt att vinna. "I princip" - för det finns ju en försvinnande, mikroskopisk chans som blåses upp till något ganska säkert för den som bara satsar en gång till. Och hoppet är som bekant det sista som överger oss.

"Vi säljer människor drömmar för pengar", säger Ace i Casino. Ringholm kunde inte sagt det bättre.

Vi har naturligtvis frågat oss varför staten inte reglerar spelmarknaden hårdare (för monopolisten Ringholm är reglerna oerhört liberala) och varför den, bland annat genom sitt spelmonopol, är mycket nöjd med tingens ordning, fast utländska bolag försöker driva rättsprocesser för att få dansa runt guldkalven.

Vi misstänker det sämsta av alla skäl - socialdemokratiskt egenintresse. Det är inte allom bekant att s faktiskt får in en tredjedel av sina medel genom sina A-lotterier och att andelen för SSU är hela tre fjärdedelar.

Varför skulle Ringholm släppa in utlänska aktörer som ger betydligt bättre odds? Partikassan kunde ju minska om folk finge klart för sig hur mycket spelvinster som hamnar i partihögkvarteret på Sveavägen!

Bo Ringholm har fingrarna mycket djupt i det cyniska spelandets lukrativa syltburk. Men där brukar det till slut bli ganska kladdigt att befinna sig.

Mer läsning

Annons