Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bush sätter ned foten om Mellanöstern

Annons

Mellanöstern blöder. Behovet av konstruktiva förslag är skriande. Inte oväntat är det till USA som blickarna vänds. Det är USA som har de politiska och ekonomiska förutsättningarna som krävs för att kunna rubba de onda cirklarna. Hittills har dock president George W Bush inte lyckats övertyga parterna i konflikten och omvärlden om att hans administration besitter viljan eller förmågan att göra det. Men nu kommer nya tongångar från Washington.
I måndags höll president Bush ett sedan länge aviserat och flera
gånger uppskjutet Mellanösterntal. Det var inte en dag för tidigt. I sitt tal inskärpte presidenten att den amerikanska visionen för regionen är två stater som lever i fred och säkerhet bredvid varandra. För att nå dit måste samtliga inblandade ändra färdväg, sade Bush. Israel måste upphöra med ockupationen, men det kan bara ske när israelerna lever i säkerhet. Bush ställde därför krav på palestinierna att först stoppa terrorn. Tron på att den palestinske ledaren Yasser Arafat kan eller vill göra det saknas i Washington och
därför vill USA att palestinierna väljer nya ledare och genomför
grundliga reformer. I dag präglas den palestinska myndigheten av flagranta demokratiska och rättsliga brister och utbredd korruption.
Bush säger alltså att det är upp till palestinierna att ta det första steget bort från våldets väg och att den vägen heter att byta ledarskap. Det har lett till kritik från utrikesminister Anna Lindh.
Hon anser att Bush genom att så tydligt utmåla det palestinska
ledarskapet som ansvarigt för terrorismen kan ge Israel stöd i de militära aktionerna, även om det inte är USA:s avsikt. Frågan är dock vad alternativet är. För även om inte Arafat själv rekryterar självmordsbombarna och bygger sprängladdningar så pågår verksamheten ogenerat i de områden självstyret kontrollerar. Det innebär att Arafat ingalunda är fri från ansvar.
Men självfallet är det en icke oväsentlig komplikation att Arafat är en folkvald president. Kan USA ogenerat ta sig rätten att avgöra andra nationers möjlighet att i fria val utse den eller de som ska leda landet?
Bush tal markerar ändå och förhoppningsvis början på en aktiv och uthållig amerikansk ansträngning för att röja undan hinder för försoning och fred i Mellanöstern. Tålamod lär behövas. Om parterna hörsammar de krav som Bush nämnde i sitt tal kommer USA att stödja utropandet av en "provisorisk" palestinsk stat. Mycket vore då vunnet. Men även
efter en sådan framgång väntar tuffa förhandlingar. Kvar är då att lösa de kniviga tvistefrågorna om gränser mellan Israel och den palestinska staten, bosättningar och återvändandet för flyktingar.
Först därefter kan visionen om två stater som lever i fred och
säkerhet bredvid varandra bli verklighet. I dag känns den dagen
mycket, mycket långt borta.
21 månader har gått sedan al-Aqsa intifadan proklamerades. Sedan dess har nästan 2000 personer mist livet. Oskyldiga israeler har dödats i vedervärdiga bombdåd. Oskyldiga palestinier har hamnat i vägen för den israeliska militärens operationer. Palestinska städer har återockuperats av Israel och den palestinska myndigheten krackelerar.
Positionerna är låsta och frustrationen växer i alla läger.
Trots de stora svårigheterna räknar tydligen Bushadministrationen med att det provisorium till palestinsk stat som USA kan stödja skulle kunna bli permanent redan om tre år. Det ter sig en aning optimistiskt, men optimism är också vad som krävs i Mellanöstern i dag. Bush har med sitt tal visat att USA är berett att spela en aktivare roll.
Därmed är mycket vunnet.

Brev till ledarsidan (vinjett)

Ledarartikel blir besannad!

Rubriken på midsommaraftonens ledare "Väljarna säger ja till EMU" har sitt berättigande. Då inte bara för det inledande påpekandet: "Svenska folkets flertal är numera positiva till valutaunionen EMU". Det kunde också ha varit rubriken på ledaren dagen efterfolkomröstningen om EMU-medlemskapet. En garant för att omröstningen resulterar i ett JA till EMU är socialdemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna och folkpartiet, som i sina parti- och andra politiska program är positiva till en svensk anslutning till EMU. Detta även om EMU-motståndet fortfarande starkt inom socialdemokratin. Ett motstånd som dock partiledningen med Göran Persson i spetsen inte oroar sig för. För att inte äventyra en socialdemokratisk valseger är det taktiskt att inte lossas om detta förhållande i valrörelsen. Således är det taktiskt riktigt som det beskrivs i er ledare: "Att uppskjuta EMU-anslutsningsdebatten till efter valet är därför synnerligen klok - men knappast heroeisk - partitaktik. Men Persson skänker ogärna röster till EMU-fientliga Gudrun Schyman i onödan."  
Riktigt är också att partiledningen av samma skäl inte i en öppen debatt sakligt prövar Dala-Demokratens och ett par andra s-tidningars ledarskribenters EU- och andra kritiska budkskap mot partiets politiska handlande. Något som dessa ledarskribenter, av samma skäl som partiledningens, synes motvilligt godta. Efter valet kommer detta samförstånd att upphöra. I er ledare uttalade förhoppningar kommer att infrias: Efter valet blir Göran Persson "frispråkigare och vågar tala klartext om sin tilltänkta regeringspolitik i detta för sossarna speciellt kinkiga ämne." Det kommer att ske när Göran Persson, inför den förestående folkomröstningen, vältaligt närmare beskriver innebörden i följande skrivning i det av partikongressen antagna dokumentet Politiska riktlinjer: "EMU genomförs nu. Även om vi valt att inte delta från start ska vi medverka till att valutaunionen blir en framgång. Det är viktigt för alla att det blir ett lyckosamt projekt. EMU är det bästa skyddet som Sverige idag kan få tillgång till mot växande spekulativa globala marknadskrafter."
SVANTE PEDERSSON 
---        
Svante Pedersson är pensionär och bosatt i Gagnef. Han är ordförande i kommunrevsionen och har tidigare bland annat varit föreståndare för Brunnsviks folkhögskola i åtta pår.

Mer läsning

Annons