Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Början till slutet för Hussein

Annons

Ingen behöver dock tvivla på att den USA-ledda alliansen kommer att nå sitt mål. Det måste vara en tidsfråga innan Saddam Husseins regim är ett minne blott. Tvistefrågan gäller till vilket pris avsättningen av den grymma diktaturregimen kommer att ske - och om USA lyckas få fast diktatorn.

För Iraks redan mycket hårt prövade befolkning lägger kriget ytterligare sten på börda. Det är därför absolut nödvändigt att den humanitära hjälpen fungerar och att det svåra återuppbyggnadsarbete som väntar när kriget är över kröns av framgång.

Bara om irakierna i framtiden får det bättre liv i en demokratisk stat, som USA, Storbritannien och de övriga allierade säger att de vill se, kan såren läkas. Det blir inte lätt. Arbetet kommer att kräva ett långvarigt internationellt engagemang. I det måste huvudaktören vara FN.

Mot den bakgrunden är den internationella splittringen djupt olycklig. Olyckligt är också att vi aldrig kommer att få veta om det hade gått att avväpna den irakiska regimen utan krig, eller om det vi nu bevittnar hade inträffat i alla fall, blott några månader senare. Om Frankrike och Ryssland inte hade förklarat att de tänkte lägga in sina veton mot en ännu skarpare FN-resolution som hade ställt ett sista ultimatum till Saddam Hussein hade situationen varit annorlunda. Men å andra sidan, hade Bushadministrationen från början valt ett något mindre arrogant förhållningssätt gentemot de skeptiska länderna hade kanske dagens internationella splittring kunnat undvikas.

I och med tankarna om preventiva anfall i syfte att avlägsna hot har USA slagit in på en mycket kontroversiell säkerhetspolitisk kurs. Fokus på konfliktförebyggande åtgärder hade mött större förståelse i omvärlden.

Kriget är nu ett faktum. Det går inte att betrakta det utan att känna sig tung i sinnet. Men skulden är Saddam Husseins. Nu gäller det att blicka framåt och försöka reparera de skador som de misslyckade diplomatiska turerna i Irakfrågan har orsakat. För det irakiska folket skull och för det internationella samarbetets skull.

Den svenska regeringen håller alltså fast vid sin linje att inte ta ställning för eller emot den USA-ledda alliansen. Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh har länge valt att ducka för opinionen och den senaste tiden har man svängt från att ha varit relativt positiv till Bush och Blairs linje, till att uttala sympatier för den franske presidenten Chirac och hans vetohot. Under den extrainsatta partiledardebatten i går om läget i Irak valde därför Göran Persson att återigen kritisera å ena sidan USA och dess allierade, å andra sidan Saddam Hussein, utan att närmare precisera vilken roll Sverige bör inta i den situation som numera råder i världen.

Att socialdemokraterna inte stöder åsikten om att det finns ett folkrättsligt stöd för att använda militärt våld må vara hänt.

Frågan är onekligen komplicerad och det är kanske till och med så att de har rätt. Men därifrån till att som statsministern i stort sett lämna Frankrike och vissa andra tvärtemot-länder utanför kritiken är steget långt.

Bland andra folkpartiledaren Lars Leijonborg framhöll i debatten att hade det inte varit för att dessa stater så benhårt sagt nej till att förhandla om en ny FN-resolution är det inte säkert att kriget i dag varit ett faktum.

Inte heller får man glömma att den som ytterst bär ansvaret för allt lidande är Saddam Hussein och ingen annan. Han är en grym mördare och diktator som inte drar sig för något och som inte har något att förlora. Det kanske både miljöpartister och vänsterpartister borde ha besinnat innan de i riksdagen uttalade sig för diplomatiska lösningar som ett realistiskt alternativ.

ALBERTO MORAVIA

Mer läsning

Annons