Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Asiatisk atomduell hotar

Annons

Förra gången världen balanserade på randen av atomkrig var under Kubakrisen hösten 1962 - för 40 år sedan. En viktig skillnad mellan då och nu är att Kubakrisen handlade om vätebomber. En militär kraftmätning mellan USA och Sovjetunionen skulle ha inneburit domedagskrig. Detta ohyggliga faktum fick ledarna i öst och väst att vara försiktiga.

I Indien-Pakistankonflikten finns inte vätebomber med i bilden utan uran- eller plutoniumladdningar av Hiroshimaklass. Parterna - inte minst den pakistanska diktaturregimen - kan få för sig att ett krig med taktiska insatser av "hiroshimabomber" går att vinna, då kriget för närvarande inte kan trappas upp till en domedagsduell på vätebomber.

Båda sidor har mobiliserat mycket stora konventionella stridskrafter på var sin sida av gränsen. I det spända läget kan krig utbryta av misstag. Extrema nationalister i båda länderna önskar en sådan utveckling. Pakistanska armén riskerar att snabbt hamna i underläge inför Indiens numerärt och materiellt överlägsna krigsmakt (utrustad med prima artilleripjäser från Bofors). I desperation kan Pakistans diktaturregering ta till atomvapen, för att räta upp en hopplös militär situation och/eller åstadkomma ett så starkt förhandlingsläge som möjligt.

Kalla kriget var på sitt sätt fredsbevarande. Sovjet och USA förde vanligtvis krigen mot varandra via ombud, just för att konfrontationerna inte skulle övergå i atomkrig efter en direktkonfrontation mellan sovjetiska och amerikanska trupper. Kärnvapen fanns endast hos USA, Sovjet, Kina, Storbritannien, Frankrike och så småningom Israel.

Nu är dödsfienderna Indien och Pakistan båda kärnvapenmakter - redo att ta livet av varandra, när kalla krigets gastkramande stämning inte längre tynger sinnena. Under kalla kriget utgjorde det kommunistiska Kina en gemensam fiende, vilket lade viss sordin på den indisk-pakistanska trätan om Kaschmir.

Krisen har inte nämnvärt engagerat resten av världen - inklusive fredsrörelsen -

förrän risken för ett asiatiskt atomkrig plötsligt var akut. Fredsrörelsen tycks fortfarande inte uppröras över hövan. På grund av otyglad vänstersekterism förefaller fredsrörelsen numera oförmögen till andra engagemang än antiamerikanska.

Risken för ett asiatiskt atomkrig med Hiroshimabomber är stor och uppenbar. Flera av de spärrfunktioner, som avhöll USA och Sovjet från att ömsesidigt förinta varandra med kärnvapen, föreligger inte i krisen mellan Indien och Pakistan.

Det faktum att indiska och pakistanska atombomber saknar domedagskapacitet tycks ha invaggat omvärlden i föreställningen att det hela "nog inte är så farligt".

En ytterst farlig inställning.

Mer läsning

Annons