Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska språket etthot mot älvdalskan

Annons

DEBATT. I maj tillbringade vi en minnesvärd vecka i Älvdalen. Älvdalskan är ett av de märkligaste folkmålen i Skandinavien. Vi ville lära oss mer om detta språks grammatik (ordböjning, ordföljd med mera), och fick hjälp av experterna Gunnar Nyström och Lars Steensland samt drygt 150 hjälpsamma älvdalingar. Vi besökte skolan och sju bystugor; gästfriheten var inte att ta miste på.

Älvdalskan är speciell, både språkligt och socialt. Det svenska verbet kunna motsvaras till exempel av tre: bella, kunna och dugå. Verbböjningen och kasussystemet liknar den i fornsvenskan. Det finns dock även påfallande moderna drag. Talarna ser älvdalskan som ett eget språk; antingen så dalskar man eller så svenskar man - något mellanting finns inte riktigt. För lyssnaren är älvdalskan också speciell - den är helt enkelt obegriplig för den som inte kan ett dalmål (om nu ens det hjälper). Vi kan intyga att älvdalskan kräver mer än allmänna kunskaper och gott språköra.

Den svenska språkpolitiken var fram till 70-talet restriktiv. Avvikelser sågs som felaktiga; många fick höra att de sade "fel" då de talade sitt eget språk. För oss språkforskare är detta helt förkastligt. Språket är något av det mest personliga vi har. Talar någon illa om våra kläder kan vi byta ut dem, men det kan vi inte med språket.

Många föräldrar ser det som en otjänst att dalska med sina barn - barnen får bättre möjligheter om de talar svenska, har man resonerat. Detta bottnar delvis i att många älvdalingar förr kom till skolan utan svenskkunskaper. I dagens samhälle får alla älvdalingar tillräckligt mycket svenska för att klara sig i skolan. Barn som talar både älvdalska och svenska har också en fördel framför andra. Modern forskning visar att tvåspråkighet är av godo; det ger bland annat vidare referensramar och bättre förståelse för ordförrådet.

Man säger ibland att svenskan är hotad - främst från engelskan. För älvdalskan är svenskan det primära hotet. Allt färre talar älvdalska, och älvdalingar får hitta strategier för att kunna tala sitt språk, även inom kommunen. Många berättade hur deras barn slutar dalska då de kommer till barnomsorgen. Låt oss slå fast några viktiga saker om hotade språk.

• Ett språk dör med sina modersmålstalare. Om ingen har ett språk som modersmål, upphör det att vara ett levande språk som utvecklas och förändras.

• För att man ska bli modersmålstalare krävs att man hör språket i sin barndom och att man använder det. Ett barn lär sig nästan all grammatik innan det fyller fem år. Dessa första år är alltså mycket viktiga.

• För att barnen i Älvdalen ska förbli modersmålstalare krävs att föräldrarna talar älvdalska med sina barn, och att barnen talar älvdalska med varandra. Det krävs också barnomsorg på älvdalska.

För oss blir den springande punkten barnen - älvdalska i barnomsorgen är nödvändigt för språkets fortlevnad. Älvdalskan måste också synas och höras i samhället - insändare och lokala radioprogram skulle till exempel höja statusen. Det vore också rimligt att älvdalskan fick en naturlig plats i skolan.

Vi uppmuntrar även kvällskurser i älvdalska för vuxna, konversationskvällar med mera, men det avgörande är barnen. Kan de inte älvdalska när de kommer till skolan, så är det kört.

LARS-OLOF DELSING, professor, Lund

JANNE MARGRETE BONDI JOHANNESEN, professor, Oslo

CHRISTER PLATZACK, professor, Lund

HENRIK ROSENKVIST, fil.dr., Lund

PETER SVENONIUS, professor, Tromsø

ØYSTEIN A. VANGSNES, dr.art., Tromsø

STEN VIKNER, professor, Århus

JAN OLA ÖSTMAN, professor, Helsingfors

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons