Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oljan var orimligt billig fram till 1973

Annons

Arne Jansson har fått en hel del kritik för sitt ordval i sina insändare i NLT. Jag skall inte lägga mig i vilka ord han använder, men det är väl ett sätt att väcka till debatt i sakfrågorna som är det viktigaste.

Till sakfrågorna hör, anser jag, det höga kostnadsläge som vi och västvärlden har i dag och som började vid oljekrisen 1973, när oljeländerna ville ha mera betalt för sin olja. Det var ju ett orimligt lågt oljepris fram till 1973.

Man köpte dieseln i tank för 180 till 200 kronor kubikmetern. En bekant till mig som var med i villaägareföreningen tyckte det var dyrt, de gav endast 120 kr kubikmetern för eldningsoijan.

Vi påbörjade det nya ladugårdsbygget, som totalt med tillhörande byggnader var kostnadsberäknat till 488|000 kronor, just vid denna tidpunkt.

Skånska cementgjuteriet eller Skåningarna som man kallade byggföretaget för som i dag heter Skanska, tog före oljekrisen på hösten 1973 för en arbetare med arbetsledning 34 kronor i timmen. Efter höjningen av oljepriset grep prishöjningarna omkring sig som en präriebrand. Inga kostnadsberäkningar höll längre.

I Aftonbladet stod det att läsa att man inte skulle få ha arbetsfria inkomster. Jag levde upp till det budskapet. För att hålla ned kostnaderna i bygget försökte jag att göra så mycket jag kunde själv. Det hade jag inte mycket för. Bygget blev fördröjt, och prishöjningarna åt upp flera gånger mera än vad jag kunde prestera.

Lantbruksnämnden som stod för bottenlånen måste göra ett tilläggslån för att vi med nöd och näppe skulle komma in med djuren sent på hösten 1976 i den nya ladugården.

Men övriga tillhörande byggnader som garage, verkstad, redskapshus och två stora plansilos med körplatta, blev vi helt utan på grund av alla prishöjningar.

Vi saknar fortfarande dessa byggnader utom silon som vi blev mer eller mindre tvingade att bygga 1991 därför att pressaft läckte ut till ån nedanför.

Silobygget blev en miljonaffär för oss. Normalt utgick ett statligt bidragslån, som avskrevs helt på tio år. Något sådant bidrag erhöll vi ej utan fick finansiera bygget själva genom att i den redan hårt åderlåtna skog vi äger, ta ut ytterligare en stämpling och den andra delen blev ett banklån.

Vi har under årens lopp betalat enormt höga räntekostnader på banklån och växlar medan amorteringarna är mikroskopiska på lånen.

Fortsättning följer.

ERIK MAGNUSSON

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons