Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Halloween skrämmer äldre såsom råndan gjorde

Annons

Jag är tacksam för de båda debattinslagen angående halloweenfirandet som presenterats i NLT senaste tiden. Waldemar Landén satte igång. Med skärpa, bra! Sabina Gottfridsson har tillämpat en form där tydligen både barn och vuxna deltagit. Det är för mig ett önskemål jag närt under några år, nämligen att halloweenentusiasterna ska komma överens om sitt firande så att barnen får skrämma varandra bäst de vill i stället för att släppas ut till vad som helst. Jag är tämligen säker på att de inte berättat om sina häftiga äventyr hemma. Inga föräldrar skulle tro sådant om sina barn.
De värst drabbade tycks vara äldre ensamboende och sådana som firar Alla helgons dag med allvar och varma känslor. Det kommer fram av insändare jag samlat på sedan 1998 då jag själv råkade ut. Jag är mentalt ganska stark, men det där minnet känns som en repa inom mig.
Under en tid hade jag anledning att sätta mig in i temat folktro. Det gav mig insikt om att de faror, som barnen förr kunde råka ut för, beskrevs som levande, människoliknande eller andra varelser för att åskådliggöra företeelser som var för abstrakta för dem att förstå. Främmande väsen som till exempel ”råndan”, som tog dem från deras föräldrar, skrämde bättre än att säga ”gå inte dit, du kan ramla och slå ihjäl dig”.
I sjön tog näcken dem. Besvärliga ungar kunde hotas med sotaren, den där helsvarta med sotfläckar i ansiktet. Dessa med flera hade alltså för barnens del onda avsikter. Jag har mötts av jämförelser med påskkärringar, men där ligger det helt annorlunda till. De kommer och önskar Glad påsk, lämnar kort som de själva har plitat ihop och så får de godis.
Att ge och ta emot är ömsesidigt och socialt värdefullt. Beträffande tomtarna är det också välvilja som gäller och God Jul!
Liemannen stod för döden, det värsta , som familjerna ofta fick möta. Generationerna levde tätt ihop, far- eller morföräldrar kunde räknas bland gårdsfolket och närmade sig slutet.
Väntades barn fanns inte mödravårdscentral, inte telefon och inte bil. Barnmorskan kanske hämtades med häst. Efter födseln fanns ingen barnavårdscentral. Spädbarns- och småbarnsdöd var vanligt. Ville det sig riktigt illa dog mor i barnsäng med följd att syskonskaran skingrades och placerades ut i olika hem i bygden. De förlorade inte bara mor utan också varandra.
Jag vet att det än i dag finns personer som i barndomen levde med den verkligheten. Äldre med minnen och vetskap av det här slaget tar illa vid sig. Många blir rädda när barn med skrämmande plastmasker dyker fram och ”på skoj” fräser ”godis eller bus”. Det så kallade buset/hotet verkställs ofta med de mest burdusa fasoner. Den sortens firande måste på något sätt bort. Varför ska barn ha större rätt att medvetet bära sig illa åt än vuxna? Skärpning, föräldrar!
Karin Andersson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons