Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En grekisk tragedi i vildmarken

Annons

Det numera naturliga inslaget av jägare och deras allierade, jakt-hundarna, är uppenbarligen hotat av ett nygammalt fenomen i våra numera inte så naturliga skogar. De stora rovdjuren är tillbaka.

Efter år av hårt kämpande har biotoperna ändrats och de stora rovdjuren har, med hjälp av mänsklig hand, decimerats till en liten spillra, fornstora mått mätt.

Järven fördrevs upp på fjället, björnen blev så sällsynt att fortplantningen avtog och vargen valde att fly de svenska skogarna, via fjällen, mot Sibiriens vidsträckta Taiga.

Lons skygghet skapade myter om huruvida den verkligen fanns kvar där ute i skogarna, trots att man sett lospår i snön.

Himalayas stora Yeti har fått konkurrens i mytbildningen av Sveriges stora rovdjur.

Nu har djuren emellertid lyckats kämpa sig tillbaka, alla utom järven. Men det kanske inte dröjer allt för lång tid innan den åter vandrar ner i skogarna mot sin naturliga biotop.

Kanske kommer då även älgstammen att återgå till sin naturligt reglerade storlek, och rådjuren drivas ner genom landet till de snöfattigare landskapen där de har större möjligheter att överleva utan den nordliga vinterns komplikationer.

Ett problem är då förstås att ytterligare en grupp rovdjur, i organiserad, mänsklig form, stundtals invaderar skogarna.

Med sig har den en allierad art, jakthunden och ett oöverträffat verktyg, jaktbössan.

Likt mårddjuren bär den med sig instinkten att döda allt den kan, tills den blir tillsagd att det räcker.

Trots detta har de stora rovdjuren börjat återta sina numera något förändrade biotoper.

Och lyckats så bra med detta att de börjat hota den senare gruppens och dess allierades innersta instinkter. Instinkten att döda hotas just av att inte kunna döda, jaktbytena räcker inte till alla. Och de allierade, jakthundarna, hotas av skador och till och med död.

Det är som om en grekisk tragedi utspelas i vår nästan människobefriade vildmark Där heter de stora förlorarna varken människa eller jakthund.

Det påminner nästan om andra tragedier som utspelas i människans värld, där ena parten har varit tillbakaträngd i årtionden, men åter börjat "komma tillbaka", bara för att åter tryckas tillbaka ner i sina "hålor" av en överlägsen vapenmakt och en oförstående omvärld.

Ja, du Nisse Björklund, det finns så mycket man skall behöva skämmas för både på grund av att man är människa och trots att man är människa.

POD

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons