Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ytlig och tjatig efter hand

Annons

Det är ingen överdrift att påstå att Arto Paasilinna har erövrat världen med sina humoristiska, burleskt grovkorniga, ibland också lätt samhällskritiska romaner. Hans böcker är översatta till 29 språk och har sålts i över sex miljoner exemplar. I Sverige lär han vara den mest sålde finske författaren någonsin. Han introducerades 1992 med den underhållande skrönan Harens år, en berättelse om en alkoholiserad, journalist som finner en ny mening med livet när han blir bekant med en harunge.

Sedan dess har ytterligare ett dussin av hans bortåt 40 böcker översatts till svenska, nu senast den tolv år gamla romanen Världens bästa by, som är ett talande exempel på att Paasilinna inte alltid är så rolig som vissa hävdar.

Det börjar, för all del, ganska bra. Den gamle ärkekommunisten Asser Toropainen - som i sin livskrafts dagar understundom roade sig med att bränna ner kyrkor - ligger på sitt yttersta och tycker att det är dags att göra upp med Gud.

Han testamenterar sina tillgångar till den nybildade stiftelsen "Asser Toropainens Dödskyrka", och ber sonsonen Eemeli att verkställa det som ska bli stiftelsens uppgift: att bygga och hålla i stånd en kyrka uppförd i trä.

Mån om att uppfylla farfaderns sista vilja timrar den gode Eemeli en korskyrka invid en vacker sjö någonstans i den finska vildmarken. Bygget drar snart till sig nyfikna människor av alla de sorter: misstänksamma finska myndighetspersoner, pigga turister, miljöaktivister som vill bosätta sig i den natursköna trakten samt en och annan rysk flykting.

Så småningom växer en hel by upp kring kyrkan - ett avskilt samhälle, befolkat av udda existenser, där man tillämpar naturahushållning och sköter sig själv; vad som händer bortom sockengränsen - i Finland, Europa eller resten av världen - bryr man sig inte nämnvärt om.

Läsaren får följa livet i byn under drygt 30 års tid: från början av 1990-talet fram till jordens undergång i november 2023. Däremellan har ett tredje världskrig utkämpats, världen drabbats av otaliga miljökatastrofer och långvarig ekonomisk kris, men sådana fenomen och skeenden har inte mer än marginellt påverkat den glada, uppsluppna, idylliska samvaron i det självförsörjande, avsides belägna samhället.

Arto Paasilinna berättar sin historia med ett muntert allvar som roar ibland, som någon gång manar till eftertanke, men som alltför sällan griper tag. Skildringen blir efterhand allt mer ytlig, tjatig och oinspirerad.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att författaren till sist har tröttnat på om inte sig själv så i alla fall sin skröna. Han anstränger sig åtminstone inte över hövan för att ro den i land.

JOHAN WERKMÄSTER

Mer läsning

Annons