Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Varför ställa Dalhalla till svars?"

Annons

Det är ett friskhetstecken att Dalarnas musikliv nu och då blir föremål för diskussion och debatt. Mummel i korridoren skapar inte en kreativ och dynamisk miljö. Tvärtom borgar det för positioneringar, kotterier och ställningskrig.

debatt | Dalhalla

Nu ställs Dalhalla under skäppan i det så kallade operakriget. Vad som förvånar mig är att man skjuter så snett från alla håll.

Jag kan förstå Margareta Dellefors med fleras frustration över Dalhallas konstnärliga profil. Om denna börjar närma sig till exempel Furuviks sommarprogram bör man nog stanna till och tänka. Man kan förvänta sig att en kulturarena av Dalhallas dignitet ska sätta djupa avtryck i regionens och landets kulturliv, inte enbart i besöksnäringen. Oron över en sådan utveckling ser jag som högst berättigad.

Vad som däremot förvånar mig är att denna samling erfarna musikaktörer riktar sin kritik mot Dalhalla och dess ledning och inte mot orsakerna till problemet. Hur kan Dalhalla ställas till svars när man endast spelar efter de regler som ges!? Ska något angripas är det regelverket.

Falu Kurirens och Nya Ludvika tidnings kommentar på ledarplats ger en käck uppmaning att ungefär "gilla läget" och vara glad för det beröm man fått, samt påstår att populärprogrammen bör dominera för att säkerställa framtiden. Då accepterar man förnöjt status quo, ställer inga krav på kulturell nivå och missar målet lika grovt som operavännerna.

Dalhallas problematik är inte unik. Stödet till just konsertarrangörer bygger på ett gammaldags system där lokala musikföreningar är de enda arrangörer som kan erhålla statligt stöd.

Utan att förringa betydelsen av detta nervsystem i svenskt musikliv vill jag påstå att det är en märklig struktur när statligt stöd utgår till den lilla kammarmusikföreningen men inte till Musik vid Siljan!

Många stora arrangörer med konstnärligt höga ambitioner får alltså förlita sig främst till insikten, förmågan och ambitionen i sin egen kommun.

Det gäller anläggningar som Dalhalla, Gävle Konserthus, Västerås Konserthus, det gäller de större musikfestivalerna och det gäller naturligtvis fler genrer än opera och klassisk musik.

Resultatet blir för arrangören en balansakt med å ena sidan hög marknadsanpassning och kommersiella spelregler, å den andra kultur i den omfattning och nivå man mäktar med.

Alternativet är en låg lokal profil eller långsam sotdöd.

Svenskt musikliv bör kunna ha en annan ordning.

I våra grannländer stödjer staten de större och viktigare musikarrangörerna med substantiella summor. Det är mer det än någon unik uppställning från operapubliken (som Falu Kuriren och Nya Ludvika tidning menar) som möjliggör Finlands operasatsningar.

Det är det som gör det möjligt att hålla en hög konstnärlig och kulturell nivå.

Dalhalla har visserligen, som ett undantag från den svenska grundregeln, erhållit statligt stöd för verksamheten. Jag misstänker dock att det inte är tillräckligt.

Gamla system bör bytas ut mot nya som bättre svarar mot verkligheten.

Dalhallas operavänner kan göra gemensam sak med kolleger runt om i Musiksverige, inte bara operaföreträdare, och tillsammans verka för ett systemskifte i det statliga arrangörsstödet.

Då tror jag att vi kan ha en rimlig chans att i framtiden bättre balansera konst och kultur mot nöje och underhållning och dessutom en rimlig chans att hålla någorlunda jämna steg med utvecklingen i resten av Europa.

Alternativet är ett fortsatt internt pajkastande som bara kan ge nöjes- och underhållningsindustrin en ännu starkare position.

MAGNUS BÄCKSTRÖM

Mer läsning

Annons