Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Värdiga sluttoner för Bergslagssalongen

Annons

Musik | klassiskt

FYRA STRÅKAR

SOM SPRÄNGER GRÄNSER

Brodskykvartetten

Musik av Barber, Bartók, Dvorák, Elgar och Beethoven/

Brubeck

Publik: 160

Bergslagssalongen, Falun, 22/3

De har spelat i mer än tre decennier, tre av dem sedan de var barn, Andrew Haveron, violin, Paul Cassidy, viola och Jacqueline Thomas, cello. Ändå är det den fjärde medlemmen, försteviolinisten Ian Belton som ger Brodskykvartetten en särpräglad kvalitet med friskhet och stuns som kännetecken. Beltons satsning är nära det förtärande, alltid inspirerat, någon gång hetlevrat övertänt. Han spelar så han tappar stråken. Belton är en musiker som hellre drabbas av en tveksam intonation än att han ger avkall på subtil känslighet.

Av de tre program de väljer bland under konsertserien i Sverige denna gång valde kvartetten det minst intressanta i Falun. Jag hade gärna hört den framföra kompositörer som Alvarez, Schubert, Ravel, Beethoven och Respighi.

I stället inledde Brodskykvartetten med Barbers stråkkvartett som förutom adagiosatsen, som med Toscaninis orkestrering tagit sig in på samlingsskivor av typen "Mästarnas adagion", fallit i en inte alldeles oförtjänt glömska.

Kvartetten fångar verkets drama och åhöraren slås av det starkt kommunikativa förhållningssättet, att musikerna hela tiden vill säga något med sin framställning.

I Bartóks starkt emotionella sena stråkkvartett (nr 6 Sz. 114) träder Jacqueline Thomas fram som en förfinad musiker i de två första satserna.

I marciasatsen framställs en malande, nästan desperat sorg och åhöraren frågar sig om så underbara instrument, det äldsta 374 år gammalt, ska behandlas så bryskt som blir fallet. Det omfångsrika verket löses upp i ansträngande smärta i avslutningssatsen.

Programmet efter paus var mer givande också för att ett irriterande moment med en prisma som kom i en klirrande skallring av en fläkt, hade eliminerats. Dvoráks "amerikanska" stråkkvartett framfördes med en spirituell elegans, men utan alltför stort kompromissande med verkets naiva inslag.

Här drog några baktunga insatser av violasten Cassidy ned intrycket av den första satsen något, men hans äkta hälft, Thomas, gjorde två finfina soloinsatser i ett utsökt lento. I den hetsigt uppdrivna avslutningssatsen fanns tendenser till övertändning hos Belton - så kraftigt som möjligt är inte alltid så effektfullt som möjligt - men totalt sett var Dvorákkvartetten en förträfflig slutpunkt och Brodskykvartetten bjöd en stående publik på ett vemodstungt stycke av Elgar och en klackspark: Brubecks jazziga arrangemang av An die Freude ur Beethovens nia.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons