Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våga vara långsam

Annons

Himlen är en plats där inget någonsin händer" skrev New York-bandet Talking Heads en gång. Och spelet om "Then wäg som up til Himla bär", är kanske en liten pendang till himlen i det avseendet.

Här händer nämligen inte särskilt mycket år från år. Personerna byts ut men spelet är sig likt. Men det finns en poäng med det långsamma finslipandets teater, tycker regissören Hans Josefsson.

När han som Himlaspelets andre (!) regissör på 62 år tillträdde så gick han igenom den rostande teatermaskinen och skrapade bort all överflödig buskis i manus och bättrade på allt från musik till kulisser. Förändringsarbetet pågår fortfarande, även om det inte syns lika tydligt.

- Det finns ett uttryck som är förbjudet här "Så har vi aldrig gjort förr", säger han.

Och kanske kan man närma sig den ultimata tolkningen genom att fördjupa en gammal regi.

- När vi repeterar opera i Göteborg så repar vi i två månader, men det tar i alla fall sex föreställningar för att det ska sätta sig.

- Spelet blir bara bättre och bättre säger dirigenten Göran Swedrup.

- Texten är så jädra bra att trots att jag gör det för tjugonde året så upptäcker jag hela tiden nya saker. Det är ju tidlösa frågor det handlar om.

Bakom scenen har det hänt desto mera. Under året har Gösta Söderkvist tillsatts som ordförande för alla spel skrivna av Rune Lindström i Dalarna.

Han är lite besviken över uteblivna EU-pengar, men han har satt igång en ny marknadsföringsapparat som ska vända de senaste årens nedåtgående publiktsiffror.

Framför scenen snackas det marknadsföring. Affischer, keps-ar, t-shirts, regnkappor och sittunderlag. Himlaspelet som varumärke ska spridas.

Spelet har också börjat samarbeta med studieförbundet Sensus, före detta Sveriges kyrkliga studieförbund som lånat ut Siw Söderman till att jobba heltid med spelet.

Hon har anordnat studiecirklar. Ett studiehäfte som handlar om pjäsens religiösa bottnar har skrivits av en av de mer långvariga skådespelarna - Martin Lindström. Längst bak finns en studiehandledning. Deltagarna ska tända ljus, sitta i en cirkel, diskutera, hålla andakt. Det är trots allt en pjäs som handlar om gudomlig rättvisa och att komma hem till Gud.

Ärkebiskopen skriver förord i programmet. "Paradisvägen går genom varje människas hembygdslandskap", menar han.

Man skulle kunna tro att en sådan uppsättning präglas av allvar och djupsinne bland aktörerna.

Sanningen är väl... nja.

Spelets stjärna - Stefan Ljungkvist - berättar hur striden om korvförsäljningen bakom scenen antog dramatiska former förra året. Demonstrationer anordnades för rätten att äta Frankfurterkorv och inte korvar från Falun.

Men uppsluppenheten till trots så var det tungt att axla rollen som kung Salomo för fyra år sedan. En roll som spelats av tungviktare som Jarl Kulle, Gösta Prüzelius och Hans Josefsson själv. Den enda rollen som talar rikssvenska och som på författarens uttryckliga order ska spelas av en stor Dramatenskådespelare.

Han känner blickarna både från publiken och från kulliserna.

- Det var lite kusligt första året, och lite kusligt andra året, säger Stefan Ljungkvist.

- Spelet lever sitt eget liv. Inte ett komma får strykas ur texten.

Vilket han kanske tycker är lite snålt, men som han samtidigt förstår.

- Det här är så fjärran från dagens såpaindustri. Här måste man våga ta pauser. Det är som en film på TCM-kanalen, där kameran bara går i tio minuter utan klipp. Här kan det ta en minut att gå från scenkanten till mitten av scenen. Man måste våga vara långsam.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons