Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad händer sedan?

Annons

Fotografen och skribenten Ulf Engström i Dala-Floda är en idealist, en kulturarbetare utan andra krav än de som är nödvändiga för att hans arbeten ska nå, beröra och förmå betraktare att reflektera.

Hans drivkraft är i första hand personlig tillfredsställelse, vilken många gånger kan vara väl så mycket värd som höga arvoden och förmånliga pensionsavtal. Eller som Alf Henrikson uttryckte det i dagsversen "Våra händers verk", skriven inför en hantverksdag:

Så jagar mot döden en fattig man

över tillvarons fält och ängar

om han ingenting vill och ingenting

kan

utom att tjäna pengar

I frysta ögonblicksbilder, ibland till och med arrangerade, fångar Ulf Engström det långsamma, för att inte säga det oföränderliga, det åtminstone till synes trygga och tidlösa.

Fotodokumentationen "Flofôlk - en bildberättelse om arbete och fritid" utgör ett slags avstamp med hembygdskänslan och bondens årscykel som språngbräda. De ungefär 160 bilder som visats offentligt togs under två år i mitten av 1970-talet.

Här är hembygden, som även är undertecknads hembygd, huvudpersonernas självklara världscentrum och hemmet, arbetet, butiken, folkparken, idrottsplanen och i viss mån även kyrkan, de givna mötesplatserna.

Nu är Ulf Engström mitt uppe i en ny dokumentation - Floda in på tjugohundratalet. Den visar att då bara är några år avlägset och granne med nu, men ändå oåterkalleligt förbi. Den förändring som dokumenteras kan synas marginell, men är ändå genomgripande.

Flera av huvudpersonerna i "Flofôlk" är borta. Som Katthols Kari, trygg i sin Gudstro, och spelmannen Gustav Hindriks. Jag minns tydligt hans sorg och tårarna i Gustavs ögon när någon, under en paus i en dansspelning en midsommarafton, satte sig på hans fiol.

Inte ens Storpers Sixten, den store, starke och godmodige, som alltid stoppade hästens lunkande för att låta oss barn åka med på trillredet, kunde besegra tiden, utan stoppades för alltid - av en hjärtinfarkt - intill vedboden hemma i Forsgärdet.

Engströms uttryckliga ambition är att skildra framtidstro och bilderna rymmer bland mycket annat färgstarka personer, prov på bygdens rika kultur, husbyggen, nöjesliv, motgångar och hopp.

Även om Världen kommit till Floda, personifierad av den lokala thairestaurangens Pu, ger gråskalans nyanser en ödesmättad stämning åt fotografierna, som - om allt går som planerat - kommer att sammanställas till en utställning och tillsammans med Flofôlk-bilderna även till en bok. Dalarnas museum är medproducent.

Arbetet är oerhört omfattande och resultatet så här långt storartat. Ändå kan jag inte undgå att känna vemod och oro.

Frågeställningen som dröjer sig kvar i mitt bakhuvud är "Vad händer sedan?".

Har Floda och liknande samhällen - mindre landsortsbygder eller varför inte de södra grannkommunernas gamla gruv- och brukssamhällen - någon framtid i en tid då till och med miljöpolitiken leder till rationaliseringar och gör det allt svårare att bo och verka på pendlingsavstånd från de regionala centralorterna?

EU-miljoner plöjs ner i "framtidsprojekt" i samma takt som de allt äldre jordbrukarna plöjer glesbygdens åkrar och kommunerna initierar framtidsdiskussioner som alldeles för ofta utmynnar i önskemål om nya vägbelysningspunkter. Mörkret och ovissheten skrämmer, men det gör även centralstyret och de styrandes bristande insikter i glesbygdens väsen.

I Floda och mängder av andra glesbygder är då ännu granne med nu, men till sedan är avståndet långt och vägen krokig och riskabel.

En av många frågor som Engströms bilder indirekt aktualiserar är om morgondagens Sverige kommer att ha råd med ens vägunderhållet?

KENT OLSSON

Mer läsning

Annons