Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppväxtblues i Svärdsjö

Annons

Och du inser till slut, först nu fattar du verkligen att din barndom för eller senare kommer att förvandlas till en skojfrisk familjefilm i regi av Lasse Hallström eller Lukas Moodysson.

En Tillsammans där maoisterna är utbytta mot MUF:are och Mah-Jong-kläderna mot Lyle & Scott-jumprar. Det är bara att acceptera: Du har blivit gammal, modevärlden har förlåtit 80-talet allt, verkligen allt, och tv-serierna kommer att fortsätta handla om Reagan och aids. The Crash kommer inte att sluta spela Van Halen-riff och Italo Disco kommer att bli trendigt på riktigt.

Du som trodde att Min store tjocke far var definitionen på nostalgi. Åh nej, din 80-talsgeneration har knappt börjat. Du kommer att dränkas i skildringar av anti-apartheid-demonstrationer och Ryan Paris-låtar.

Men nostalgi är granne med identifikation och författaren Titti Persson vill nog framför allt att min generation ska känna romanfiguren Jennys ensamhet inpå bara skinnet, när Jenny lyssnar på Nothing's Gonna Change My Love For You med Glenn Medeiros i början på romanen Skaver, Titti Perssons andra i ordningen.

Persson leder läsaren genom 80-talsrekvisita som fysiskt ska frammana ångesten och spänningarna från högstadiet. Skolkorridorer med snusloskor i taket, skoldanser med epatraktorer på parkeringen. Bänkristningar och korridorsmisshandel. Men hon använder nostalgin med omsorg, det är verkligen inget missbruk det är fråga om.

Skaver är namnet på en by i Dalarna, inte helt väsensfrämmande från Titti Perssons hemort Svärdsjö, men den skulle kunna ligga varsomhelst på den svenska landsbygden. Läsaren får följa två dussin ungdomar i ögonblicksbilder från lekis, nionde klass och slutligen på en återträff där nästan alla är närvarande.

Mer eller mindre livsavgörande händelser i deras liv utspelar sig på byns ganska begränsade yta, de återkommer ständigt till samma sjö, samma lekpark och samma Folkets hus. Som sexåringar kissar de på sig i lokalerna, som 15-åringar super de ner sig på samma plats.

Skaver är en oerhört snygg bok. Omslaget ser ut som ett vykort och boken inleds med själva inbjudan till återträffen med klasslista och allt. Insprängda i romantexten ligger små handskrivna lappar, med den omisskännliga handstil som bara en romantiskt lagd 13-åring kan åstadkomma.

Persson är djupt intresserad av det sociala samspelet mellan människor, gärna i stora grupper. Hennes första roman Sju sköna snubbar handlade om stenade studenter i Lund och strukturerades kring ett hus och dess olika rum. I Skaver använder hon byn på samma sätt. Som en sorts tigande huvudperson kring vilken vänskaper knyts och bryts.

Men fantasifullheten och flummigheten från debuten är borta i Skaver. Här finns snarare en överdriven vilja till realism.

En ambition som ibland blir till lysande dialoger - som när berättaren kliver åt sidan och Persson återger några okommenterade samtal med syokonsulenten, skolsyster och skolkuratorn. Maktlösheten vibrerar mellan raderna. Det är bra dramatik.

Å andra sidan blir det lite... tråkigt, helt enkelt. Sexåringarna hittar en död fågel. Tonåringarna skvallrar och dricker hemkört. Killarna tittar på porrfilm.

Det är skildringarna av klassens mobboffer Annki och Mickel som sticker ut. Men de hinner inte komma så långt för Titti Persson vill skriva, verkligen skriva, platsens och hela gruppens historia. Och på jakt efter det försummar hon dramaturgin en smula.

Till slut avslöjas en ganska söt kärlekshistoria som man knappt anat under romanens lopp, men det är så dags då.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons