Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Upp till bevis för Jefta

Annons

Harold Jefta är inte de stora gesternas man. Men han är king of cool när han sticker handen i kavajfickan och ler snett.

Som Bird på sin tid har man svårt att tänka sig att han får andra jazzmusiker som hör honom att känna det som om de vore på väg till tandläkaren.

Han gick in mer för att roa än att oroa i går, och det var gott så. Det fanns fragment till uppbrott, frifräseri och bakvändhet, i exempelvis citatkryddade Rocker, men det huvudsakliga intrycket är sympatiskt och snällt.

Det sockersöta var emellertid också i högsta grad njutbart, så här läckert serverat.

Före paus brände det bara till i Birds egen Ornithology, och där, och i de övriga heta avsnitten var det fräcka utmaningar från Urban Agnas, dirigent och trumpetprofessor, som höjde temperaturen.

Dalasinfoniettan hade uppenbart skoj och var ojämn. Tomas Agnas infallsrika "Tjöta" framfördes okoncentrerat, medan samme Agnas halvgalna arrangemang av Ellis "Turkiskt bad", gjordes med ackuratess, trots eller kanske på grund av den i stycket helgalne Urban Agnas.

Pianisten Morten Lassem gjorde sitt jobb. Flera av hans solon gick omärkt förbi, och möjligen försvann han i en felmixad ljudbild.

Men han tycktes ha fått en injektion med något stärkande i kvällens bästa nummer, "Moose the Mooche", där Urban Agnas återigen var den som bjöd upp till verkligt tokbra jazz.

Batteristen Kjell Hägglund var fräsch och pådrivande, till och med när han trasslade in sig i sin egen kavaj. Basisten Åke Gullberg visade upp en följsam, mjuk och finurlig stil.

Det var ett fint val att avsluta de ordinarie numren med tillbakalutade "This is always" och "What is this thing called love", där inte minst harpisten Clara Heinemann briljerade (och Jeftas melodiföring var strålande).

De nästan 450 i publiken släppte inte artisterna av scenen förrän flera extranummer senare.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons