Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tv är dåligt

Annons

Romanens huvudgestalt Christian Lang har, misstänker jag, många drag gemensamma med sin författare: Båda har en rosad litterär produktion bakom sig, har smakat popularitetens sötma och befinner sig i 40-årsåldern.

Christian Lang blir besatt av 27-åriga Sarita; ett förhållande som leder rakt in i katastrofen. Med i handlingen virvlar Saritas tidigare man Marko och deras lille son. I bakgrunden finns Langs ex-fruar, en ex-älskarinna, en son i 20-årsåldern och TV-männen bakom programmet Blå Timmen, där Lang varit intervjuare och stjärna under en lysande epok.

Berättare är Langs ungdomsvän Konrad Wendell, också han författare.

På första sidan väcker Lang Konrad och ber honom fixa en kraftig spade. En död kropp skall grävas ner. Sedan rullas historien upp.

Genom vännens berättelse möter man gestalterna, alltmedan Lang vistas bakom lås och bom och förbjuder Konrad att fortsätta skildringen, när denne bryter mot hans kardinalförbud - att inte psykologisera utifrån barndomshändelser.

Boken är inte i första hand en deckare. Den är en berättelse om medelålder, ensamhet och ett millennieskifte som kräver att "vi måste förhålla oss på ett vettigt sätt till den rådande verkligheten".

Och den verkligheten låter Kjell Westö spegla sig i TV. Han skriver:

"För det var nu, vid årtusendeskiftet, som den pågående infantiliseringen av mediavärlden intensifierades ytterligare. I land efter land lanserades pratshower där progamvärden efterapade amerikanerna Jay Lenos och Conan O'Briens puerila fräckhet. I kanal efter kanal introducerades smygfascistiska survivalprogram som 'Robinson'..., förnedrande tittskåpsprogram som 'Big Brother'".

Lang klarar inte denna nya verklighet. Därför är han dömd.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons