Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tung analys av lättviktig film

Annons

Föreläsning | film

DESIGN SOM SENMODERN LIVSLEDA

Johanna Gustavsson

Publik: cirka 40

Högskolans mediehus, Falun, 2/4

En bra skräckfilm är otäck, en bra komedi är kul och en bra action är häftig. Skriver en sådan där bleksiktig filmrecensent att en brett upplagd Hollywoodfilm är skräp är den säkert bra, medan ungerska, svartvita ångestfilmer som de skriver hänfört om är bedrövligt dåliga - så lyder den stora och ungdomliga filmpublikens ovillkorliga dom.

Varför då montera upp stora strukturborren när något fågelbadsdjupt ska recenseras?

Jo, för ur föreställningen om vad som är roligt och vad som är otäckt som filmskaparna utgått från, kan deras människo- och samhällssyn destilleras fram. Och där börjar det bli givande. Där kan samhällskritik av bästa sort ta sin utgångspunkt och publiceras på tidningssidor som de här.

Populärlitteraturen är ett självklart forskningsområde för litteraturvetenskapen av samma skäl som det breda dissekeras inom filmvetenskapen. Självklart ska film tas på allvar, och inte avfärdas som underhållning. Analyserna vetter här mot sociologin och politiken. Och varför inte mot filosofin, som under Existentiell filmfestival Dalarna, vilken avslutades i går?

Det finns emellertid något ytligt, svepande civilisationskritiskt i etiklektorn Johanna Gustavssons genomgång av sakernas tillstånd när hon närmast kåserar kring att den moderna människan lever sitt liv enligt maximerna "Jag syns, alltså är jag" och "Jag konsumerar, alltså är jag". Här finns alla politiskt korrekta iakttagelser kring köpt tillhörighet genom varumärken, vägledd av reklam och livsstilsmagasin, påståenden att "multinationella företag sätter hela den socioekonomiska ramen" numera och signalorden för hatobjekten McDonald's och Coca-cola nämns naturligtvis.

Gustavsson kände en litet fadd smak i munnen efter att ha sett Herngrens och Lindströms Vuxna människor (1999). Gustavsson menar att männen bakom filmen är så skräckslagna inför tanken på att framstå som pretentiösa att de behandlar sitt tema i linje med vad som förväntas av några av de mest tongivande företrädarna för "den ironiska generationen". Men Vuxna människor har ambitioner bortom relationskomikens. Det är lätt att se att den ställer frågor om livsautencitet och att den inte bara är en feelgood-film. Men den vågar inte ta steget fullt ut. Gustavsson visar insiktsfullt varför perspektivet är manligt, varför kvinnotyperna är hårdare typiserade och pekar på den instrumentaliserade.

Föreläsningen slutar i ett mycket intressant samtal kring iakttagelser i filmen och viktiga frågor kommer upp kring konstnärlig frihet och konstnärligt ansvar för publiken.

Och åsikterna går isär, men diskussionen är konstruktiv. "Varför kan man inte utkräva ansvar av alla konstnärer oavsett om de är underhållare eller ej?" undrar en filosofistudent, medan någon annan anser att det inte är rimligt att kräva terapeutiskt, psykologiskt eller pedagogiskt ansvar av konstnären.

"Måste allt vara sådana där jobbiga dramer när man kommer hem och är trött efter jobbet" undrar någon, medan en annan anser att verk inte ska censureras innan, men naturligtvis utsättas för kritisk analys efteråt.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons