Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre nypremiärer i höst

Annons

Ett dockhem är en föreställning som roar för stunden. I regissören Philip Zandéns händer har pjäsen blivit väldigt mycket en komedi som tar kål på tragedin.

Hedda Gabler, i Christian Tomners regi, är å sin sida en pjäs som långsamt växer sig allt starkare fram till sitt explosiva, grandiost tragiska slut. Och i ens sinne, inte minst för sin gåtfulla, delvis osympatiska Heddas skull.

Hedda Gabler är visserligen som kvinnoporträtt och som pjäs mer sammansatt än Nora och Ett dockhem. Men det handlar också om regivisioner. Och brist på sådana.

Ett dockhem må vara en publiksuccé - Helena Bergström får översvallande applåder för sin konsekvent hållna huvudroll Nora. Men den som börjat bli bekant med teater kan känna invändningar.

Zandéns regi innehåller nämligen både överspel, övertydlighet och publikfrierier i den fyra timmar långa iscensättningen. Mastigt när anslaget blivit närmast såpaaktigt. Det som gör föreställningen sevärd är birollernas mer nyansrika rolltolkningar: Sven Wollters känsligt skurne doktor Rank och Kajsa Reingardt, som den äldre, luttrade väninnan.

Inte bara de många självgoda replikerna från maken (Kjell Bergqvist) känns i dag gammalmodiga, utan också vissa av Noras repliker. En gång bränner det till: när Nora förklarar sitt beslut att bryta upp från sitt äktenskap med att "det vidunderliga" inte skedde. Då ekar släktskapet med Hedda.

Men fastän den vackra generalsdottern Hedda (mycket fint tolkad av Tanja Svedjeström), på ett liknande sätt drömmer om att något stort och vackert någon gång måtte inträffa, är hon för feg för livet och kärleken. Ett tema som i Tomners läsning blir mer samtida sårbart, trots sin sekelskiftesinramning.

På ett annat plan handlar Hedda Gabler om det konstnärliga skapandet, liv och dikt och föreningen av manligt och kvinnligt. "Barnet" blir sålunda en metafor för verket, boken, konstverket.

Hedda uppfostrades som en pojke av sin far och lärde sig rida och skjuta, vilket ju ger ett ödesdigert slut, medan maken uppfostrades av två kvinnor.

Det är bara några saker som kan vara bra att känna till i denna intrikata och vackra klassikertolkning.

Fortfarande Dramaten-sugen? Lars Noréns Detaljer får snart nypremiär.

Fast en tre och en halv timme lång pjäs om detaljer? Om hur den största förändringen från 80-talet var att café au lait bytte namn till caffe latte? Här hinns både äktenskaps- och medelålderskriser, partnerbyten och resor till New York och Italien med under det dryga tiotalet år som historien utspelar sig.

Inte oväntat gnistrar det om Reine Brynolfssons medelåldriga förläggartyp - mästaren på små medel. Liksom om makan och läkaren spelad av Lil Terselius, som använder sin energi till sista droppen. Emelie Rosenqvist ger i sina biroller studs åt pjäsens inneboende roliga inslag, som när hon gör en nonchigt storstadsbitchig café-servitris.

Pjäsen är ett praktexempel på Noréns senare dramatik och på hur vi pratar och står i.

Hur vi gör krampaktiga försök att mötas och inte klarar av att visa oss och vara de vi är.

CHRISTINA LUNDBERG

Mer läsning

Annons