Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teaterliv och teaterkiv

Annons

Jaha. Ska verkligen jag läsa det här? Jag som tycker om tunna böcker, korta pjäser, enkla, vanliga saker, jazz, fotboll, katter.

Det är ett myller av tankar, manifest, uttalanden. Välformulerat, spännande och ibland så tråkigt att klockorna stannar. Omvartannat. Nye Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm försöker sig på att tala om teater och fotboll. Suzanne Osten skriver engagerat om barn och barndom "Teater ger löfte om ett nu. Svikes det blir man arg i hela kroppen" - Yes!. Ulla Åberg berättar om arbete, stämningar, turbulens under många år på Dramaten. Henrietta Hultén om kvinnliga dramatiker, texter, teman. Jenny Nörbeck om tysk teater. Erland Josephsson skriver till sina kamrater, sina kollegor. Etienne Glaser fängslar mig genom att skriva vackert om varför det är viktigt för människor att det finns skådespelare.

Och dalfolket ska väl inte missa dramatikern Kerstin Klein-Perskis dråpliga beskrivning av sitt tragikomiska möte med en närbelägen teater. Hon nämner ingen teater eller person vid namn, men det krävs ingen Sherlock för att förstå att hon skriver om arbetet med Dalateatern i samband med Slagg-produktionen 2000 -2001. Hon är ganska elak, särskilt mot den då nytillträdde och kortvarige teaterchefen och mot den tänkte regissören, som båda av olika anledningar lämnade teatern under produktionens gång. Hennes syfte är lite oklart. Att beskriva hur det kan vara och inte borde få vara på en teater? Jo, jo - det är viktigt. Men det är fegt att sparka på folk som redan ligger.

Men ok, jag erkänner. Jag tycker det är en intressant bok. Oerhört ambitiös. Modig. Att sätta samman så många av teaterns, huvudsakligen, svenska röster i dag och ge boken underrubriken "Utkast till en teaterkonst", det är tufft.

Textförfattarna skriver om sig själva, sina tankar och sitt arbete. De vill någonting. De röda trådarna är tunna, men de vill göra teater och berätta om hur de gör eller hur de tänker. Det är ibland tillbakablickande, ibland nu, mer sällan handlar det om framtidsvisioner.

Det finns ibland en känsla av ensamhet i dessa röster. De gör sina pjäser och talar om sina pjäser. De kämpar sig blodiga för att kommunicera. Men med vem? Texterna är skrivna av och handlar om regissörer, skådespelare, dramatiker, scenografer. Deras arbete. Deras tankar. Deras vånda. Men det finns sällan några reflektioner över vilka det är som ska lyssna och hur man ska bära sig åt för att locka dem att göra det.

Och det är väl det som är både teaterns och den här bokens svaghet. Den är intressant för mig för jag jobbar med teater. Men det är internt. Det går inåt mer än utåt. Det kommunicerar inte med den publik som i alla fall jag vill nå.

Tänk er en uppföljning, en bok med texter riktade till den tänkta publiken. Texter som skapar lust att se teater. Som talar om magi och hemligheter och om teater som vore det en inbjudan till en fest. Hur den där inbjudan skulle se ut, det vet jag inte. Men jag återkommer. För jag har en massa bra historier att berätta och det vore så synd om ni inte skulle få höra dem.

HANS SJÖBERG

Mer läsning

Annons