Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teaterchefen kastar handskarna

Annons

Den stora boxningshandsken på sidan två i Dalateaterns vårprogram talar sitt tydliga språk. Den hårt kritiserade och omdebatterade chefen Astrid Assefa är beredd att fightas för teatern.

Hon beskriver Dalateatern som "En ensemble som har förmåga, tid och resurser att skapa teater som skakar om, inspirerar och skänker glädje, som ger föreställningar om livet, människans längtan, lust, kamp och strävan."

Det låter ju fint det där. Lite skrytigt, kanske, men ganska idylliskt.

Att chefen skryter om Dalateatern är helt ok. Det ingår i hennes jobb att göra det. Men vem hade trott att Astrid Assefas kamp för teatern också skulle innehålla smutskastning och offentliga personangrepp?

På kultursidan i onsdagens Dalademokraten låter redaktör Bo Degerman teaterchefen gå "i svaromål". Lite så där i största allmänhet, mot den kritik Assefa fått utstå från flera olika håll sedan hon tillträdde som chef för Dalateatern.

Men siktar in sig på Ann-Christine Östlund Bäckehag i synnerhet. Och tar tillfället i akt att kasta boxhandskarna för att kunna mata in ett antal kraftiga knogjärnsslag under bältet på teaterstyrelsens avgående ordförande Ann-Christine Östlund Bäckehag.

Det är oklart var Degerman hämtar sina Assefa-citat. Har han intervjuat henne vid sjuksängen efter den operation teaterchefen nyligen genomgått? Baseras artikeln på ett debattinlägg Assefa skickat in till Dalademokraten? Eller kanske på ett brev eller e-postmeddelande till redaktionen?

Degerman berättar inte. Men en sak är klar.

Om citaten är dagsfärska eller i varje fall någorlunda aktuella så står Astrid Assefa för ett hämndgirigt, onödigt, otaktiskt och faktiskt rent svinaktigt påhopp i en teaterdebatt som handlar alltför mycket om hennes person men alltför lite om Dalateaterns verksamhet.

Attacken på Ann-Christine Östlund Bäckehag är obarmhärtig.

"Det är ovanligt med en ordförande som inte arbetar för institutionens bästa", konstaterar Assefa. "Kan det vara så att ordföranden känner frustration över att den politiska karriären inte gått som hon tänkt sig och därför fokuserar besvikelsen på mig?", spekulerar hon vidare.

Sedan konstaterar Assefa att det förekommit ryktesspridning och lösa påståenden (!).

Ligger det då kanske i institutionens intresse att ta heder och ära av Ann-Christine Östlund Bäckehag? På vilket sätt blir Dalateatern bättre av det?

Nej, det är faktiskt så lågt och fult att man baxnar. Assefa slår på den som redan ligger.

Ann-Christine Östlund Bäckehag har sagt upp sig som styrelseordförande. Hennes avvikande synpunkter på hur Dalateatern bör skötas och det personliga interngrollet med teaterchefen har gjort henne till en avfälling i det socialdemokratiska partiet.

Vad Östlund Bäckehag eventuellt sagt och gjort spelar ingen roll längre. Det är passé.

Assefa vann fighten för länge sedan, men gör Dalateatern en björntjänst med sin elaka attack.

"En ordförande skall man ha stöd av", hävdar teaterchefen.

Som om det vore en självklarhet. Ja, så länge chefen för verksamheten kan uppvisa fina resultat och gör ett gott arbete går det så klart att räkna med styrelsens stöd. Men om styrelsen eller delar av den tycker att chefen begår dumheter, missköter sig, vilseleder den eller visar upp dåliga resultat?

Ska den/de knipa käft, visa blind lojalitet och hålla god min?

Är det inte snarare styrelsens/individernas skyldighet att rikta offentligt ljus mot eventuella problem i en verksamhet som till största del finansieras med skattebetalarnas pengar?

Det är trist och destruktivt att tea-terdebatten i Dalarna kretsar så mycket kring Astrid Assefas person. Men när hon själv slår tillbaka på det sätt hon gör i Dalademokraten bidrar hon inte direkt till att ändra på saken.

Enligt Assefa är Dalateatern en välskött teater med en ekonomi i balans. På onsdagen fick Ann-Christine Östlund Bäckehag smaka på vad den som dristar sig att hävda någonting annat kan råka ut för.

Men varför är Dalateatern en av landets dyraste institutionsteatrar trots att den inte mäktar med mer än en eller max två premiärer på ett helt spelår, plus utfyllnad i form av skrönor och kultursoppor?

Standardsvaret är att Dalateatern producerar små föreställningar som håller hög konstnärlig kvalitet samtidigt som den turnerar flitigt och har lång väg att resa till de skolor och institutioner där den mindre teatervana publiken finns.

Men i förhållande till vad? Vad betyder svaret?

Att de 15 olika föreställningar Västerbottensteatern bjöd sin publik på 2003 var undermåliga? Att Norrbottensteatern siktar in sig på kultureliten och skiter i skolungdom och publik som inte sett så mycket teater tidigare? Att skådisar vid länsteatern Västernorrland har kortare resväg ut till sina skolor och institutioner än skådisar i Dalarna, eller kanske att de helt fräckt väljer bort turnerande?

Skulle inte tro det.

Är det en ren slump att före detta teaterchefen Hans Sjöberg och hans kollegor identifierar ett behov av en ny fri teater i Dalarna just nu? Kanske, kanske inte.

Men det är den här typen av frågor teaterdebatten i Dalarna borde handla om.

Inte om Astrid Assefas liv, leverne och personliga vendettor.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons