Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Talangfullt popband föll platt

Annons

Jag strödde lovord över det här bandet efter att jag första gången såg dem på Firmafesten för Borlängemusiker i

mellandagarna. Ord som jättelöften och stjärnskott ingick då i min recension av bandet.

Tyvärr kändes det väldigt fjärran den här tragiska kvällen på Flamingo två månader senare. Det som tidigare var ett band fyllt av klassisk popmusik och sprutande energi var den här kvällen bara ett torftigt försök att flirta med diggare av tyngre musik.

Fatta mig rätt nu, det är absolut inget fel i att låta basgångarna dominera ljudbilden, massor av band gör det med enorm framgång. Black Sabbath, Fu Manchu, Kuyss, Foo Fighters och många andra gillar jag helskarpt men Frances har gett sig in i fel område. Frances är ett utmärkt POPBAND och inget rockband, basta!

Deras låtar är skrivna i samma skola som band som Posies, Big Star, Cheap Trick och många andra storheter inom popens finrum. De är uppbyggda med beprövade metoden vers, refräng, vers, refräng - som taget ur popens ABC.

Det här kallas popmusik och refrängerna är ofta helt tongivande, men inte minst gitarren är nyckeln till framgång. Gitarren är den som leder hela låtarna och sticker ut här och var med ett elakt solo. Basen är mera takthållare och ligger i bakgrunden som en trygg ljudmatta att bygga poplåtar på och sticker mycket sällan fram. Det är i huvudsak detta som skiljer pop från rock & blues.

Jag vet inte om det var en engångsföreteelse just den här kvällen att Frances så totalt bytt framtoning men jag hoppas att det var så i alla fall. Frances är ett utmärkt popband som skriver starka egna låtar och fortsätter de på den vägen så kommer inte framgången att låta vänta på sig heller. Men glöm i så fall den andefattiga flirten med alla rockfans som gillar tyngre saker. Det är inte ert område.

Nästa gång jag ser Frances hoppas jag att jag får höra det vitala och energiska Frances som lirade på Rockfickan i slutet av december förra året. Fullt av liv och energi och med en ljudbild som ger oss ett lokalt Redd Kross i stället för en Sabbath-kopia. Det finns det redan för många av i världen.

Gå hem och ställ tillbaka alla rockplattor i skivhyllan igen och ladda i stället cd-spelaren med plattor av artister som Moon Martin, Brinsley Schwarz, Posies, Big Star eller Redd Kross. Då får vi höra det talangfulla och mycket lovande Frances som vi vill höra. Fortsätter ni på den vägen så finns det en klart lysande framtid för Frances. Gör ni det inte kommer framgången att begränsa sig till en spelning på Liljan, i bästa fall.

PETER JOHANSSON

Mer läsning

Annons