Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som rödvin med frosties

Annons

Annika redigerar fortfarande på kvällstidningen, hon är grön i huvudstaden och kommer direkt från en liten landsortstidning i Södermanland. Det är hierarki och kvävda

skrivarambitioner.

Redaktionsuppsättingen är densamma som i Sprängaren, Örjan Ramberg gör tyvärr en något snällare roll som redaktionschef Schyman. Maria Lundqvist är om möjligt ännu mer bittersur som reporter Eva-Britt Qvist och

Reine Brynolfsson tittar ännu djupare i glaset som den försupne polisreportern Spiken.

Om Sprängaren handlade om kriminaljournalistikens dilemma, om egocentrism och om arbetsnarkomani, så handlar Paradiset om... ja, det var just det, lite för många saker.

Bland annat om en stiftelse för misshandlade kvinnor där sångerskan Lisa Nilsson plötsligt dyker upp, om en jugoslavisk

maffia, om kvinnoförföljelse och om förtryck på arbetet, parallellt med diverse familjeproblem och om plötslig kärlek till en vagt

porträtterad kommunkille.

Filmen känns spretig och lika beige som kommunkillens anorak, den berör inte och spänningen som fanns i Sprängaren utelämnas helt.

Meningen är kanske att Helena Bergström ska kännas mänskligt varm och vardagsrealistisk när hon ger sig hän med sin starka vilja och dessutom förälskar sig i en skäggig grå kommunkille. Så där pladask faller de för varandra när Annika vill bjuda honom frostiesflingor till vinet. Men sedan blir det spagetti med burktomatsås. Och, ja.

Det blir helt enkelt inte mer intressant trots Jens Fischers uttrycksfullt snygga foto och den hjärtlösa smugglarmaffian.

ÅSA JOHANSSON

Mer läsning

Annons