Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som en urspårad internfest

Annons

Ariel kill him, aka David Lehnberg från bland annat nu mera avsomnade Gävlebandet Leiah, inleder kvällen med sin relativt lågmälda och enormt stämningsfyllda emo, och tillägnas tyvärr oförtjänt lite intresse av en publik som till största delen är här för att se något helt annat.

Detsamma gäller för nästa band, det relativt nystartade Luleåbandet The end will be kicks, med medlemmar från Breach och Him Kerosene. Halvintressant rock som jag misstänker kräver en del lyssningar för att helt komma till sin rätt.

Det är strax efter tio som publiken lever upp. Då äntrar nämligen Snook scenen, och den väntade NRJ-hiphop-kostymen sitter där den ska.

Personligen kan jag inte få ut någonting av det här musikaliskt sett, och när deras svamliga partyattityd går så långt som till publikfrieri av typen: freestyla på temat Falun med rim som "Badrum - Falun", blir allt mest pinsamt.

För mig känns Snooks spelning närmast som en urspårad internfest med ett gäng pubertala Stockholmskillar vars främsta intresse är att skratta åt sina egna tacky skämt. Det är inte genomtänkt show för fem öre, men liksom inte bara avslappnat heller. Helt enkelt lite klassens timme i mellanstadiet-stämning över det hela.

Men jag kan tycka vad jag tycka vill, faktum är ändå att publiken är på topp hela spelningen igenom.

Händer och tändare är i luften, och folk dansar och sjunger med i radioplågan med truckerkepsdissen som ingen har missat i sommar. Så de som kommit till Valla för att se Snook fick i alla fall uppenbarligen exakt vad de ville ha, och det var ju bra. Även om jag har svårt att förstå varför de ville ha det.

MALIN RINGSBY

Mer läsning

Annons