Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skrattbubblor kvävs av krypiga olustkänslor

Annons

Killinggängets hittills mörkaste och mest nyanserade långfilm inleds med ett svep över Sverige.

Ängar, sjöar, skogar, järnvägar, hus och åkrar visas från flygfotoperspektiv i brun- gul halvironisk folkhemston.

Mysiga gulliga mellanmjölks-Sverige hinner man tänka, innan loopen tvärt griper tag och för en rakt ner bland plast- ostar, neuroser, urflippade svärföräldrar, frosties-sexfantasier och fördolda terapisamtal.

På den skånska myllan lagar en konfliktlivrädd mamma garanterad bakteriefri omelett i mikron och luftpusselipussar sin svårt brännskadade man Christer (Robert Gustafsson) godnatt. I en mörk lokal i Göteborg träffas ett gäng ångestfyllda själar i en förklädd terapigrupp.

I Smedjebacken träffas tre bröder för att ta farväl av sin avlidne buddistiska sexgalna travkusk till far och till ett kliniskt såpadoftande Brunn hotell kommer ett par föräldrar för att besöka sin perfektionistiske neurotiske son.

De här fyra historierna hänger ihop, de handlar om problematiska far och son-relationer, om förljugenhet, kontaktlöshet, fåordighet, om ångest och om många fler nyanser än brunt.

Visst rycker det i skrattmusklerna, men inte på det gamla vana enkla gapflabbiga Killinggänget-sättet, nej, man får helt enkelt sitta och ha dåligt samvete för skratt- rycken.

När den Göteborgskt bohemiske och socialt missanpassade, minst sagt självupptagne konstnärs-wannaben Ernst (Johan Rheborg) proklamerar sitt problem;

"Det är det här med min färglöshet kontra min karisma" och hans gruppkompanjoner Olle (Ulf Brunnberg) och Johan (Robert Gustafsson) brister ut i förlösande hästflabb bestämmer jag mig för att hänga på. Men skrattbubblorna kvävs i halsen av krypiga olustkänslor. Bohemen Ernst inser förtvivlat att han faktiskt inte passar in i världen och det slår mig att han finns på riktigt, mitt ibland oss, fast i många avvikande skepnader. Smedjebackshistorien skiljer sig en aning från de tre andra och liknar mer det torsk-på-Tallin-skruvade.

Killinggänget har väl knappast gjort sig kända för att väcka djupa medkänslor. Men den här gången bränns det på riktigt, den ironiska generationens främsta representanter har tänkt och känt efter mer än någonsin.

ÅSA JOHANSSON

Mer läsning

Annons