Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Självbiografisk Kallifatides berör

Annons

böcker |

En kvinna att älska

Theodor Kallifatides

Albert Bonniers Förlag

Om vänskap, om sökandet efter mening men först och främst om sig själv skriver Theodor Kallifatides i sin bok En kvinna att älska. Den kallas roman på omslaget men känns mer som en summering av viktiga brottstycken ur ett liv. Läsningen är berikande, därför att författaren så ofta snuddar vid väsentligheter.

Språket är som alltid hos Kallifatides rakt, enkelt och starkt. Här använder han det till att skildra en trettioårig vänskap, som döden satt punkt för. Hans vän hette Olga. Hon kom liksom han från Grekland till Sverige.

Nitton år var hon då de möttes. Drygt femtio hann hon bli. Ett kort famntag i ungdomen och därefter en djupnande vänskap, varaktigare än passion;. så såg deras relation ut. Kallifatides skriver: "Man kan inte vara vän med någon som man inte tycker om, medan det går alldeles utmärkt att vara förälskad i någon som man tycker är ett svin. På det sättet är vänskapen mer krävande än kärleken".

Olga, skildrad som en människa, vilken i kraft av sin intensitet aldrig kunde bli löjlig, blir i samband med sin död katalysatorn som virvlar upp de svåra frågorna till ytan hos Kallifatides. Fyra ord som prästen säger på grekiska vid hennes begravning, nämligen "Gud vare med er" får honom att blixtsnabbt besluta sig för att lämna Sverige för sitt ursprungliga hemland och genom hans huvud far tanken: "Hur beroende är jag egentligen av mitt språk, om fyrtio års liv i svenskan bara kan lyftas bort av fyra grekiska ord?" Uppbrottet blir inte av, därför att han får hjälp att inse att han inte skulle stå ut mer än en vecka.

En av de slutsatser Kallifatides redovisar är att "Man behöver inte livets mening för att leva. Man behöver den för att kunna dö". Han skriver:

"Fanns det något som jag skulle kunna dö för? SVARET ÄR NEJ. Däremot finns det någon som jag skulle kunna dö för. Mina barn."

En kvinna att älska innehåller dels konkreta avsnitt om situationer, människor och relationer i Kallifatides liv. Där finns ömsinta skildringar av hans familj i Athen lika väl som antydningar om den turbulens som uppstod både kring akademikern Kallifatides och i samband med att han valdes till och avsade sig ordförandeskapet för Penklubben. Där finns också vardagsbilder från hans älskade Fårösund, från fotbollsvärlden och från hans första Sverigetid inklämd på sex kvadratmeter hos en änka nattetid, diskande kakformar på ett bageri på dagtid och överlevande på tårta.

Det som berör mig starkast är emellertid hans analys av samtiden, som han kallar "förrummet till barbariet". Han konstaterar: "Vi har inte blivit duktigare på att förstå världen, vi har blivit duktigare på att kontrollera den".

Och nog har han en poäng, när han antyder att vår tids många sjukdomar möjligen kan ha sin förklaring i det terapeutiska samhälle vi byggt upp och alla de nya sjukdomsnamn vi fått oss till livs. Mot vårt pysslande med kropp och själ ställer han sin far som gick hemifrån kvart i sju varje morgon till sin ena lärartjänst, återvände fyra, gick igen till sin andra tjänst, kvällsundervisning mellan sex och nio, och dessutom åtog sig privatundervisning under helgerna, men aldrig tog ord som trött eller stressad i sin mun.

Med fog frågar han: "Var dessa människor starkare än vi?"

- Var de det? Ja, svaret ger han inte, men det är gott nog att han ställer frågorna.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons