Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sissel inte sirapssöt

Annons

Det finns också svenska artister med motsvarande hållning. Var befinner sig Carola musikaliskt? Var är Sofia Källgren (som likt Sissel lånar ut sin röst till tecknade filmer)?

Det mest framgångsrika exemplet internationellt är väl Sarah Brightman, som kryssar mellan etnofärgade, musikalartade och klassiska uttryck.

Musiken Sissel Kyrkjebø framför är i huvudsak bara ett käril att lägga den glänsande känsliga sopran i som hon förfogar över. Att i samma konsert både sjunga Somewhere over the rainbow och popfärgad folkmusik är inte bara ett tecken på bredd; det är också ett tecken på viss profillöshet. Musiken är hela tiden i huvudsak vacker, men också ofta undflyende, snäll och ofarlig.

Sissel Kyrkjebø är en fantastisk sångerska. Hon har en ljuvlig kontroll över sitt instrument, särskilt i ett tonsvagt register strax under det allra högsta. En betagande slaggfri renhet i rösten är också en enorm tillgång för artisten.

Och det är just rösten som gör att lyssnaren ändå måste kapitulera i ett Dalhalla som på fredagskvällen drabbas av ett duggregn med anmärkningsvärd envetenhet.

Det finns också en äkthet hos Kyrkjebø, som konkurrenten Brightman inte utstrålar. HosKyrkjebø kommer den till uttryck i raka folkvisor, utan alltför kommersiell anpassning.

Något cyniskt hällande av sirap är det aldrig fråga om med Sissel Kyrkjebø!

I går sjöng hon en folkvisa med fint sväng och bara publikens handklapp som ackompanjemang. Öppet patriotiska och naiva norska visor fungerade också.

Recensenten har invändningar mot ljudproduktionen före paus, som flera gånger tycktes överförstärka framställningen och som gömde stråk ensemblens insats.

Då var ljudbilden betydligt mer angenäm i Kyrkjebøs underbara öppning av den andra akten, med bara stråkensemble och klaviatur, med pärlor av Gonoud, Grieg och Puccini. Hon visade konstnärligt mogen textförståelse och ungflicksartad och obesvärad höjd.

Solveigs sang är en utmaning för vilken klassiskt skolad sångerska som helst, och Kyrkjebø visar hur bekväm hon är också i detta uttryck. Det är sådant här som leder till insjungningar med Placidò Domingo och Bryn Terfel. Efter paus är programvalet stramare och därmed bättre. Bandet träder tillbaka.

Mot slutet gör också jokern Kalle Moraeus ett bejublat gästinhopp, med sin känsliga fiol, i Koppången, som också framfördes också när han själv fyllde Dalhalla två gånger förra helgen (och Pers Anna Larsson sjöng den).

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons