Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Siktar mot läsarens innersta och träffar

Annons

Stor konst avslöjar sig genast. Exilryssen Andreï Makines till omfånget anspråkslösa roman Musiken i ett liv bevisar tesen. Fylld av insikt, klokhet och känsla siktar den mot läsarens innersta och träffar.

Ramverket är det väldiga sovjetiska riket och dess tålmodiga människor. Förföljelsens år pågår och andra världskriget sköljer in nya fasor.

Författarens huvudgestalt är den unge pianisten Aleksej Berg. Berättelsen om hur musiken tas ifrån honom och likväl ljuder genom hans liv är en storslagen skildring av människans förmåga att klänga sig fast vid tron "att det kaotiska flödet liv och död, skönhet och fasa, måste ha en dold mening".

På en vintrig järnvägsstation i Ural väntar romanens jag på ett tåg. Omkring honom sitter och ligger människor. Deras stillsamt burna tröstlösa väntan fogar dem samman. En gång karaktäriserade en exilfilosof i München landets 240 miljoner människor med två latinska ord: Homo Sovieticus. Romanens iakttagare inser hur väl de stämmer.

Där i vintermörkret, omgiven av sovande, ätande, tröstande, köpslående människor, för en ton honom till ett lagerrum, där en åldrad Aleksej Berg befinner sig. Tillsammans anträder de resan till Moskva, och bokens jag får den forne pianistens berättelse.

Den rymmer förföljelse och flykt, identitetsstöld och krig, ömhet, kärlek och förödmjukelse.

Liksom Solsjenitsyn i sin roman En dag i Ivan Denisovitjs liv beskriver hur fången Ivan behöll sin mänskliga värdighet tvärs igenom skymfer och fångenskap tar Andfreï Makine i Musiken i ett liv upp samma tema. Hans Aleksej Berg blir frälst från omänskligheten av en varm liten ekorrkropp, nyss tanklöst dödad av ett par soldater.

Språket i boken är skört och starkt poetiskt. I väntsalen sitter hans jag-gestalt "En andlös natt. En natt vid sidan av tiden." Aleksej Berg möter under sina flykt- och krigarår en kvinna med en liten kista. Han hjälper henne begrava barnet och "när han reste sig igen beskrev träden kvinnans gestalt och korset en svindlande båge som flög upp mot himlens slocknade tomrum."

Den som skriver så har sett det väsentliga. Självklart förmår han också skilja på flirtens "långa vinterhallucination" och kärlekens livslånga smärta.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons